Nyligen kunde man läsa att astronomen Vera Rubin börjat tvivla på existensen av mörk materia, trots att hennes observationer är själva grunden till Dark Matter-Theory.
      Denna tvivlan till trots är det svårt att inte associera till begreppet mörk materia i överförd bemärkelse när man ser Lisa D Manners svarta ogenomträngliga färgmassa som hungrigt omsluter tingen. I verket "Dandelion" består centrumet - den utblommade maskrosbollen - fortfarande av ett kluster av ljusa former, för att en millisekund senare i "Basecamp/Broadcast" fragmenterats till radiellt utslungade inredningsdetaljer. Bord, stolar, fåtöljer och i vissa fall hela byggnader, i bländande mjölkvita skepnader, omsluts i allt högre grad av mörk massa.

I detta samtidigt kollapsande och expanderande universum har Manner välvilligt bjudit in fjortonhundratalsmästaren Hieronymus Bosch. Fragment av hans "Garden of Earthly Delights" har pressats, extraherats och samplats tills formerna intagit en för tillfället lämplig skepnad. Den svårtolkade mytologin i Boschs triptyk har lämnats därhän, men däremot kommer den metafysiska retoriken från ursprungsverken till sin rätt. Åter ser vi hur outtömlig och stryktålig Boschs bildvärld är, här emellanåt använd som händelsekatalysator.

I de fall Lisa D Manner väljer att lämna de radiellt verkande kompositionerna uppstår en förskjutning i tingens och färgvalens betydelser. I verket "Mining" till exempel byggs rumsligheterna upp genom välbeskrivna ytplan och perspektiviskt korrekta former. Där får den svarta materian - "jokern" - inrätta sig i färgackordets övergripande hierarki.
      Jag såg nyligen Francis Bacons verk i London; användandet av svart för att "döda" en yta är snarlikt Lisa D Manners färgbehandling, liksom det raffinerade bruket av krökta kompositionslinjer.

Stockholm 2009-03-02 © Leif Mattsson

(Vä) "Mining", olja på pannå, 45 x 34, 2009 © Lisa D Manner
(Hö) "Flipper/Sond", olja på pannå, 45 x 34, 2009