Konstruktivismens, och senare minimalismens, sökande bort från en bildmässig överlastning var konsthistoriskt motiverade. Men med tiden blev renodlingen också en återvändsgränd, inte sällan med en fadd bildretorik som slutprodukt. Därför är det intressant att se hur nya generationer tar sig an problematiken. När kan abstraktionen sägas vara optimal, och hur hålla den ständigt hotande anemin på behörigt avstånd?

Årets Beckersstipendiat, Per Mårtensson (f. 1969), sällar sig till dem som på nytt tillmäter det avskalade bildspråket dynamisk potential. Grundtesen tycks vara att det inte är i själva stilistiken problemen ligger utan i formernas bristande koppling till den reella världen.
      Förlagorna för Mårtensson är följaktligen verkliga rum, där ljuset spelar över ytorna; väggar, tak och golv framträder allt tydligare ju mer tid man ger dem. I serien "Versions" antar ljuset rent neoimpressionistiska drag med ett vibrerande, gråmättat skimmer. I utställningens största verk, den tretton meter breda svartvita målningen (bestående av sex separata delar), går associationerna otvetydigt till persienner eller fladdrande tygremsor. Genom variationen av avstånd, form och svärta blir verket närmast kalligrafiskt i sitt uttryck.

Återkommande är det blasfemiska draget, exempelvis i verken "Two-timing", där den vackert högblanka billacksytan repats med nyckel. Eller i "Camouflaged Painting" där stora akrylglasskivor målats i utställningsrummets standardvita färg.
     Men kanske är denna förmodade protest mot konstens förtingligande alltför subtil för att riktigt nå fram. Jag tror snarare att det är det suggestivt, meditativa bildspråket i "Versions" och i "Untitled" som fått Beckers stipendiejury att premiera Per Mårtenssons konstnärskap.    

Stockholm 2009-12-10 © Leif Mattsson

"Versions (untitled # 74) 2007, olja på duk,
24x32cm, olja på duk © Per Mårtensson

"Versions (untitled # 56) 2007, olja på duk,
24x32cm, olja på duk © Per Mårtensson