Igenkännandets leende infinner sig med jämna mellanrum när jag ser Lee Millers fotografier, som nu visas på Mjellby konstmuseum. Helt klart har flera av de mest kända fått riktig ikonstatus. Som kontroversiell krigskorrespondent gjorde hon sig ett namn på 1940-talet, men här ligger betoningen på hennes surrealistiska blick och konstnärliga anda i tiden dessförinnan.

Elisabeth Miller (1907-77) upptäcktes först som modell av ingen mindre än Condé Nast, ägare till tidningarna Vogue och Vanity Fair. Som 20-åring poserade hon flitigt, men uppmuntrades samtidigt att börja fotografera själv av stjärnfotografen Edward Steichen. Snart umgicks hon med den avantgardistiska konstnärseliten i Paris och hade ett stormigt förhållande med fotokonstnären Man Ray. I utställningen, som indelats tematiskt i kronologiska avsnitt, möter man de välbekanta konstnärerna i vänkretsen, men också Miller själv, porträtterad av flera av dåtidens kända fotografer.

Det är en omfattande kollektion som visas, och de omkring 170 verken har getts gott om utrymme. Ett fint tillfälle att bekanta sig med Lee Miller som människa och konstnär. Men jag har svårare att förstå den grafiska profilen, där fotografiernas svartvita enkelhet kontrasteras med skyltar i – rosa! Nog för att det finns en självklar sensualism i bilderna, men rosa är sannerligen inte den färg jag först skulle förknippa med Lee Miller. Särskilt inte med tanke på hennes tuffa uppväxt och hennes lika tuffa inställning till svåra fotouppdrag. Inte något ultrafeminint koketteri där inte.

     Jag förstår heller inte riktigt varför man väjt för det svåra och obekväma i urvalet av bilderna; de otäckt rättframma skildringarna av andra världskrigets konsekvenser är kraftigt underrepresenterade och placerade lite på undantag. De riktigt viktiga bilderna har fått ge vika.

I förordet påpekas Millers betydelse som mode-, krigs- och konstfotograf med surrealistiska förtecken. Men det är det sista epitetet som blivit tongivande för utställningen, och det är kanske helt logiskt här i Halmstadgruppens hemvist. Millers gåtfulla och vackert komponerade fotografier, särskilt de från åren i Egypten, gifter sig väl med husets konstnärliga innehåll. Som konstnär arbetade Miller med så kallade Images trouvées, en fotografins motsvarighet till Objets trouvés. Just hennes blick för det surrealistiska i rena vardagssituationer framträder tydligt. Som exempelvis i bilden ”The Eye of Sibiu”, där hon upptäckt att vindskuporna på en byggnad på pricken liknar mänskliga ögon. Sådana skarpa iakttagelser är det gott om i utställningen och man kan inte annat än beundra Millers träffsäkerhet.

De flesta fotografierna har den klassiska Rolleiflexens kvadratiska format och skärpa, men de präglas ändå av mjukhet i komposition, ljus och motiv. Utställningens bilder är behagliga att titta på och ger en intressant inblick i ett av 1900-talets starka kvinnliga konstnärskap. Inte en komplett bild av Lee Miller, men mycket bra ändå.

Halmstad 2009-06-27 © Thomas Lissing