Det finns en förunderlig lätthet i Eva Mossing Larsens målningar och skulpturer. En balansgång där jämvikten mellan tyngd och viktlöshet upprätthålls, där ljus och mörker respekterar varandra.
      Det är vad jag hinner tänka på Konstakademien i Stockholm, där hon fram till den 29 november ställer ut, då en kvinna i kort kappa och på höga klackar stegar in i salen. Ett lustigt surrealistiskt sammanträffande! Hennes strumpor: en samtida slagkraftig formulering av de djupa existentiella slitningar som Eva Mossing Larsen vänder och vrider på i sina verk. Strumporna är helvita framtill och svarta baktill. Längs benens sidor löper den raka linje som skiljer de två sidorna från varandra. Dualismerna finns runtom oss överallt.
      Det är längs en sådan definitiv linje mellan svart och vitt, mellan mörkt och ljust, mellan liv och död som Eva Mossing Larsen skapar en vibrerande zon. Ett område för gränsöverskridande, transcendens, fyllt av en kraft som bryter igenom men också håller samman och som inte låter kaoset ta över.
     Med åtskilliga konsthistoriska referenser i synminnet lyfter hon den estetiska handlingen till livsavgörande betydelse. Människans litenhet relateras genom mytologiska teman till tidens, rymdens och kärlekens storlek.

Berättelser om transcendens i ordets egentliga bemärkelse, där själva överskridandet vi knappast förmår att begripa, är i fokus, gestaltas om och om igen. Daphnes förvandling fångar hon i det ögonblick då hon ännu både är människa och lagerträd. Vi möter Persefone som med halva sin kropp sitter fast i dödsrikets asfaltsmörker samtidigt som den ljushyllta överkroppen och huvudet med sorgsna mörka ögon söker stöd och lutar lätt bakåt. Sömngångaren drabbas av en svindel som får honom snarare att lyfta än falla. I timglaset speglas det blåögda ansiktet endast i glasets övre del medan tiden försvinner i hålet inunder.

Eva Mossing Larsen målar överraskande grovt och kraftfullt. Materialiteten är stark och formatet djärvt växlande. Målningarna har en tendens att bli till objekt. Men jag upplever en råhet som träffar rätt under hjärtat: den är exakt och säker, den förmår både att behålla ångest, sorg och förskräckelse och skapa tillit, vördnad och värme. Och därtill denna försvinnande fjärilslätthet!
      Träet som underlag ger i några bilder en gyllenbrun färg som leder tankarna till ikonmåleri. Barockens svepande stora former möter klassisk återhållsamhet i andra. Nästan varje verk innebär en ny utmaning, ett febrilt sökande efter ny lösning i stället för upprepning och omtag. Eva Mossing Larsen skapar en poetisk förvandling som saknar allt smicker och innehåller endast det nödvändigaste.

Stockholm 2009-11-02 © Kristina Mezei

"Ateljén" © Eva Mossing Larsen