I Martina Müntzings gouacher bjuds vi in i vardagen så som den levs idag. I ”kök” leds blicken mot accentuerade delar av bildrummet, allt annat lyser vitt. På ett sätt påminner det om vardagsseendet som gör allt för att undvika den myllrande mångfalden och hellre väljer en väl utsparad vinkel. Med en irriterande regelbundenhet slår sedan plutoeffekten till. Ögonen glömmer sin uppgift och dras med av nästa infall. I Müntzings fall är varje station för blicken skildrad med en minutiös noggrannhet. Man känner hur jeansen smiter om baken på Martina. Ett begynnande trevnadsbälte syns vagt under T-shirten på den älskade maken. Ett kök i full koncentration på vardagens göromål, middagsdags, barn som hemtamt väntar.
     Med illustratörens skärpa noterar Müntzing sitt utsnitt i tiden. Tidigt 2000-tal, kommer man med största sannolikhet kunna datera bilden till om en tio-tjugo år.

Barnen och maken finns i fokus i flera av bilderna. Hållande mamma i handen, på tröskeln blygt blickande in i det mörka innanmäte som växer bakom bildytans vita tomrum. Maken med sin kära i armarna, tillsammans i olika poser, spelande samtliga roller i parafrasen av rokokomästaren Watteaus resa till kärleksön Kythera. Med badring vid strandkanten blickande ut över en horisont som ersatts av svarta och vita ränder. Müntzings lek med kontraster mellan optiskt irriterande/bländande abstraktioner och extrem detaljskärpa i de figurativa elelementen är något mer nedtonad i den här utställningen. Jag uppskattar variationen där varje bild bär sin egen bakomliggande idé, och att hon inte faller för frestelsen att upprepa sina virtuosnummer. Här anas en medvetenhet om att skickligheten riskerar att leda in i en återvändsgränd . Det förföriskt meditativa momentet i hantverket måste balanseras av nya intrikata uppgifter.

Stockholm 2009-11-25 © Susanna Slöör