Från de frilagda fönstren silar dagsljuset in och avslöjar skavanker och märken i parketten ifrån de tidigare fasta utställningarna. Pelarsalen och Norra salen liknar lagerlokaler i det nya ljuset. På byggställningar framme vid fönstret visas ett urval skulpterade huvuden och byster ur magasinens djup. Alla som varit på besök i ett museimagasin känner igen sig; hamnarbetare bredvid Homeros, sagotanten bredvid Gustav III, ”kvinnohuvud” bredvid Kristus som smärtornas man.

På de översta hyllorna står en samling avgjutningar av huvuden ifrån Konstfack. Några av dem är uppenbarligen dödsmasker, andra är avgjutningar gjorda på levande – men alla är de främmande fåglar jämfört med de idealistiskt porträttlika huvudena på de nedre hyllorna. Vilken är skillnaden mellan dessa två typer av huvuden? Avgjutningarna är levande på ett konstlöst sätt, kanske har de använts som förlagor i skulpturundervisningen, eller också är de helt enkelt elevarbeten; att ta en dödsmask var sådant som skulptörer fick lära sig förr i tiden. 

I pelarsalens hörn hittar jag en Adrian de Vries-skulptur ifrån Drottningholms barockträdgård som fortfarande står kvar i sitt transportemballage (fixerande rep runt armar och ben, packmaterial på ansikte och utstickande delar). Det är omöjligt att se skulpturen som skulptören en gång hade tänkt sig.

Allting är undangömt. Jag ser den inpackade de Vries och tänker: konsten är så gammal, dyr och ömtålig nuförtiden.    

Utställningen "Arbete pågår – Museum i nytt ljus" kan beskrivas som ett konceptuellt avstamp, eller som en kommentar till omflyttningarna inför den stora ombyggnaden. Nationalmuseums salar känns gamla och slitna när ljuset sipprar in. Genrer, kronologi och tematiska klassificeringarna ställs åt sidan och resultatet blir ett spel med okända regler.

Stockholm 2009-05-20 © Björn Larsson

Josef Wenzel von Radetzky, 1766-1858, av Johan von Halbig. Foto: Nationalmuseum.