Håkan Nilsson, konstkritiker på Dagens Nyheter, presenterar i boken ”Måleriets rum” en alternativ historieskrivning om det moderna visavi samtiden som bådar gott för framtiden när det gäller förståelsen av och intresset för måleriet som konstnärlig uttrycksform. Boken tar upp åtta svenska konstnärskap (Lennart Rodhe, Karl Axel Pehrson, Elli Hemberg, Olle Baertling, Gert Marcus, Olle Borg, Mari Rantanen samt Ann Edholm) och gör tidsmässigt nedslag i 1950-talets högmodernism och 1990-talets postmodernism.
      Konstnärerna kan sägas representera ett abstrakt, konkret, icke-föreställande eller geometriskt måleri. Fenomenet är i sammanhanget besvärligt att ringa in, vilket är något av Håkan Nilssons poäng. Någon renlärig modernist eller konkretist står knappast att finna. Som grund i framställningen refererar Håkan Nilsson bland andra till den franske sociologen Bruno Latours bok från 1993 ”We have never been modern”, med poängen att en epok ringas in och beskrivningarna radikaliseras av historieskrivarna på ett sätt som gör definitionen tydlig, men som också innebär att företeelsen i själva verket aldrig ägt rum.   

Konstdebatten i Sverige har under ett par decennier lidit av en polemiserande och förenklande historiesyn som mer söndrat än berikat diskussionen om vad som tillhör samtiden. Särskilt beskrivningarna av modernismen har präglats av synnerligen märkliga efterhandskonstruktioner. Det är därför välgörande att Håkan Nilsson introducerar en mer nyanserad syn på 1900-talets sena konsthistoria och istället diskuterar vad som snarare länkar samman än skiljer dessa exemplifierade konstnärskap åt.
      Utgångspunkten är måleriets förhållande till rummet, skalan och den medskapande åskådarens rörelser. Resonemanget känns igen från minimalistiska doktriner, men fungerar i sammanhanget väl som förbindande länk.
      Karl Axel Pehrsons och Lennart Rodhes spiralformer verkar i samklang med rummets trappor, Gert Marcus färger uttrycker avstånd i rummet och Ann Edholm låter betraktaren möta målningen skyddslöst kropp mot kropp.

Håkan Nilsson kringgår problemet med en polariserande diskussion om konceptuellt och visuellt, som har en sådan förlamande inverkan på all konstförståelse i mitt tycke. I boken citeras exempelvis Mari Rantanen som säger att hon söker en konst som ”inte illustrerar en filosofi utan är en”.
      Ska man göra någon invändning så bör det nog påpekas att den ganska korta och koncentrerade framställningen håller på de akademiska formerna, vilket kan vara tröttande. Jag skulle även gärna ha tagit del av en mer utförlig genomförandefas av undersökningen. I handen på en blivande generation konstvetare kan man dock hoppas att den väcker intresset för ett kunskapsbildande område som måleri, där det ”geometriska” innehållet fungerar som en utmärkt ingång.  

Stockholm 2009-05-20 © Susanna Slöör