Lars Göran Nilssons ständiga sökande färgar även den här utställningen. Titeln är ”Varje gång mera” och tillsammans med verk och titlar väcks hoppet att nå förlösningen runt nästa vägkrök. Men ”Vägvisaren” verkar ha ingått en pakt med den ”evige vandraren” om att detta aldrig infrias.
      ”Nya bekantskaper” möter oss i serieformens långsmala format – åkallade på avstånd med megafon. Även drömmarna, löftena och ceremonierna passerar på håll. Lars Göran Nilsson klottrar fram händelserna med säker desperation.
      De eviga vandrarna verkar ha fått låna drag från Rembrandts polska ryttare och Dürers ”Riddaren, döden och djävulen”. Ryttarna är hos dem medvetna om ett öde med oviss utgång. I Nilssons versioner utlämnas de åt sin aningslöshet. Men situationen är långt ifrån besvärande, då Lars Göran Nilssons meditationer över förändring fortsätter att berika bildvärlden och ständigt pressar fram nya infallsvinklar.

Jämför jag bild och text från Omkonsts tidigare recensioner är det uppenbart hur vital denna process är. De naivistiska dragen kombineras med den behärskade improvisationen i linjer och vibrerande färgsjok. Förnyelsen är fast grundad, utan att hindras av tidigare erövringar. Lars Göran Nilsson fortsätter att var en av tidens intressantare bildberättare.

Stockholm 2009-01-27 © Susanna Slöör

"Gömd smekning" © Lars Göran Nilsson