”Allt umgänge och alla meddelanden mellan gudar och människor – vare sig det sker i sömnen eller i vaket tillstånd – försiggår genom drömmen. Den, som är kunnig i dylika ting, är en demonisk, en gudaingiven man.” (Platon)

Förklädd i romantikens mörka svepning vilar kanske en demon på första steget till Lars Nilssons vindlande trappa, som reser sig likt en tjusad kobra mot galleriets tak. Varken gud eller människa, utan både och, är demonen en förmedlande länk mellan himlens och jordens invånare i mytologin.
     Trappstegens spiral påminner om William Blakes, den brittiska 1700/1800-tals-poeten och bildmakaren, verk ”Jacobs stege”, där änglar vandrar upp och ner mellan dessa olika världar. I Lars Nilssons enkla men magnifika version passerar ”stegen” tyngdlöst genom en portal eller klyfta. Svagt anar man medaljongtapetens mönster på ruinens insida. Stämningen är vagt sinister och jag misstänker att ingen budbärare tillåts passera eller fly genom dessa smärtans käftar.

Lars Nilsson introducerar sin utställning med ett utdrag ur den amerikanske författaren Cormac McCarthys ”Vägen” (översatt till svenska 2008) där mannen, skyddande gossen, färdas genom mörka nätter och allt gråare dagar: ”Som om en kall grönstarr hade börjat skymma världen”. Mossan på de täta snårens grenar lyser grönflimrande, reflexaktigt och omsluter paret i Lars Nilssons ena fotografiska verk. I den andra bilden, som täcker det intillliggande rummets hela vägg, möts man av en dystopiskt skildrad björkskog, vattensjuk och lagd i ruiner.
    Är det först när smärtan eller känslan inkapslats utan flyktvägar, som den uppenbaras? I så fall representerar den kanske ett tillstånd av nåd – genom att vara motsatsen till intet.

Går jag för långt om jag tolkar detta som en manlig problematik? Man slås hur som helst av detta ständigt återkommande tema i konsten, dold under apokalypsens sublimt mönstrade täckmantel.
     I de fotografiska verken blir det här uppenbart hur liten roll mediet spelar när bilden växer fram under målarens vakande öga. Lars Nilsson visar även genomgående med enkel elegans hur idé och uttryck låter sig visualiseras i samspel med Millikens särpräglade gallerirum.

Stockholm 2009-01-27 © Susanna Slöör

"Un-home-ly", blandteknik, 2008 © Lars Nilsson