Att se Åsa Nyléns stramt hängda utställning på Milliken är som att kasta en blick i en backspegel täckt av frost. Målningarna "Rummet kl. 19.00" och "Skiss till Rummet kl. 04.00" beskriver ett rum med brädväggar som förvandlades till tonårsrum på den tiden när musiktidningarnas posters föreställde Anna-Lena Löfgren och Lill Lindfors. Men tiden går och en ny regim tar över; tomflaskor på golvet, övergiven campingutrustning, uråldriga livsmedel, en affisch av svenska fotbollslandslaget; och det som från början var ett högkvarter för dagdrömmerier om populärkulturens förförelser har med tiden blivit en avstjälpningsplats helt utan syfte och användningsplan.
      Det luktar mögliga sängkläder och inpyrd rök från den öppna spisen, och alla som har sett sådana här rum, långt bortanför de avgränsade, vitmålade, kubformade områden som kallas konstvärlden, vet att det finns installationer som inte har så mycket med konst att göra.

Det är svåröverskådligt och ganska galet. Och så är det också i många av Nyléns målningar; lager på lager av tidssegment gör att den ursprungliga händelsen förändras och inte längre går att känna igen. Vardagligheter förvrängs och blir till överdrifter.