Blickar in i Jesper Nyréns multipla bildvärldar som pendlar mellan att vara abstraktioner och konstruktioner, föreställande och samtidigt utan annan koppling än till sig själva. Färgackorden lånar det lite pastelligare landskapens palett. Medelhavets eller amerikansk östkust, på samma breddgrad.
     Några Edward Hopper-målningar med förtonade himlavalv och fönster passerar revy. Amerikanska fönster, med de karaktäristiska tvådelade rektanglarna, som öppnas genom att skjuta upp den undre delen. De speglas i rektanglarna och kvadraterna som försöker stjäla utrymmet från varandra i Jesper Nyréns målningar. Säkerligen är den kopplingen oavsiktlig, och helt min egen. Högst avsiktlig är nog själva möjligheten att momentant länka samman målningens flätverk av ytor med inre minnesbilder. Landskap och arkitektoniska element växer fram lika verkliga som en hägring i öknen.

Jesper Nyrén tar utan skrupler sig an ett belastat arv inom bildkonsten, dess ABC som 1900-talskonstnärer idogt utforskade med mer eller mindre dogmatiska förtecken. Fascinerande är tanken att hjärnan sparar på särskild plats dessa förenklade geometriskt uppfattade former av tillvaron för att sedan slussa vidare informationen till områden där bildberättelsen mer fullödigt skapas – det vi faktiskt tror oss se. ”Neuroarthistory”, en bok av John Onians, redogör för de rön inom kognitionsforskningen som sakta börjar sippra tillbaka in i konstens domäner.
    Det är därför knappast förvånande att intresset för seendets mer binära, lågnivå tillstånd åter intresserar de yngre konstnärerna. Jesper Nyrén kombinerar sin aptit på återupptäckter i ny tappning med en stor känslighet för färgens berättande kvaliteter.

Stockholm 2009-11-18 © Susanna Slöör