Det finns en bildmässigt givande konstruktion i franskan, som elegant delar kropp och själ. Anden (l’esprit) sveper likt en virvelvind in jaget i dess olika känslostämningar - av ilska eller glädje. Esprin (spiritus) lånar sin dräkt till anden, själen, humöret och till starka drycker, med erkänt omformande förmåga av humör och personlighet. Den okroppsliga själen låg möjligen redan inbäddad i språket, väntande på att släppas lös. Anden i flaskan kallas i Ylva Oglands verklighet för ”Snöfrid”, ett imaginärt alter ego som uppenbaras för den som inte spottar i glaset.

Med undantag av vernissagekvällen kanske inte så många vågar inta en tillräcklig mängd erbjuden vodka för att möta sin inre Snöfrid. Men det går att uppskatta utställningen även utan den upplevelsen. Min livsande stiger till väders redan i entrén, som ersatts av en replik av hennes makes New York-galleri. Denna måste passeras innan föreställningen kan börja. Orakelspegeln introducerar sedan den inverterade värld som mediet Ylva Ogland skapat för Snöfrids räkning. Barocksymboliken med ljus, speglar, svärta och tvetydig verklighetsuppfattning genomsyrar de regisserade rummen. I scenografin ingår objekt och målningar som flätas samman, speglar och fördubblar varandra. Den lössläppta anden som symboliskt flämtar i rollen som förnuftets heliga ljus återkommer i tvillingpar.

Ylva Oglands suggestiva skapandelekar förnöjer hobbytänkaren i mig, men får möjligen målaren att ta till flaskan. Det senare är märk väl ingen kritik av den mer komplexa utställningen på Brandstrom. Men i presentationen av måleri som MAP ansvarar för i Ylva Oglands hem på Södermalm blir uttrycket mindre kraftfullt. Konceptet handlar här om minnet av jaget i förändring. Fotot blir då en naturlig förlaga, vilket sällan uppmuntrar till ett tillräckligt självständigt måleri. På Brandstrom demonstreras däremot hur väl installationerna lever i teknisk symbios med måleriet.

Stockholm 2009-01-19 © Susanna Slöör