Redan en halvtimme innan konstkritikseminariet "Öppen kritik" startade började Liljevalchs skulpturhall fyllas av konstnärer, elever, kritiker och allmänt konstintresserade. Stämningen var nyfiken och förväntansfull; denna form av konstkritik, live inför publik, har fram tills nu varit ett oprövat grepp i Sverige. Idén kommer från New York, där artcritical.com har använt konceptet sedan 2004. Deras mosvarighet till seminariet "Öppen kritik" heter "The Rewiev Panel".

Open Critic är namnet på den ideella föreningen som står bakom evenemanget "Öppen kritik". Föreningens namn är dock ingen direktöversättning av evenemangsnamnet utan en visuell förenkling av det med svensk fonetik något svårartikulerade ordet "criticism".
     Som framkommit i tidigare artiklar är föreningen ett samarbetsprojekt mellan Sveriges två största nätkonsttidskrifter, Konsten och Omkonst, och seminariet på Liljevalchs var alltså premiär för föreningen i offentliga sammanhang. Fyra gånger per år är det tänkt att semiarierna skall hållas, varje gång i olika lokaler.

Första dryga halvtimmen ägnades åt klassikerutställningarna "Caspar David Friedrich och åtta nutida konstnärer" på Nationalmuseum samt "Dalí Dalí med Francesco Vezzoli" på Moderna Museet.
     Nationalmuseum fick motta en del kritik för sin "lätt pekpinneaktiga" presentation samt för den enligt panelen olyckliga uppdelningen i historia och samtid. Anders Olofsson (Konsten.net) uttryckte dock sin stora förtjusning över Caspar David Friedrich verk och speciellt då teckningarna, som "rensat bort all ackumulerad bråte från tidigare Friedrichstudier".
     Jämförelser gjordes med Moderna Museets Dalíutställning, som även den fick motta en del kritik för den curatoriska insatsen. Men samtidigt berömdes Moderna Museet för den tydliga uppdelningen i Dalí och Vezzoli och för själva idén med att visa Dalí just nu; panelen var helt enig om att hans självklara aktualitet i denna post-postmoderna tid. Här framgick det också hur levande det talade kritikerspråket kan vara i jämförelse med det skrivna: Håkan Nilsson (DN) använde det fyndiga epitetet "sprattelgubbe" i beskrvinignen av utställningens konstnärer.

I den andra sessionen fick de drygt hundratalet besökarna höra jämförelse mellan de samtida målarna Kristina Jansson och Kristoffer Zetterstrand.
      Diskussionen tog här en helt annan vändning. Om samtalet kring de två historiska presentationerna uppehållit sig till stor del vid själva utställningskonstruktionen, övergick det nu till att mer handla om enskilda verk och målerisk teknik. Både Sinziana Ravini (DN) till Susanna Slöör (Omkonst) drog dock paralleller med Friedrich och Dalí. Det romantiska förhållningssättet, det i stunden inlästa eller det medvetet använda, är fullt möjligt att applicera även på de två samtida målarna.
     Kristina Janssons bruk av modernismens måleriska teknik fick Anders Olofsson att avslöja att han blivit förförd. Däremot ifrågasatte han utställningens undertext (pressmeddelandet) som var som att "dra in mig i köket för att se hur man tillreder maten". Återigen ett exempel på hur träffande talspråkets drastiska metaforer kan vara.
     I Kristoffer Zetterstrands verk såg Olofsson dessutom något som (underförstått) saknades i Kristina Janssons bilder, nämligen humorn.
     Håkan Nilsson som skrivit katalogtexten till Zetterstrands utställning förhöll sig mer informerande än bedömande. Helt tydligt var han panelens Zetterstrandkännare, men kunde av "jävskäl" inte helt utnyttja detta. Att Zetterstrands utställning påverkat panelens fyra kritiker var dock tydligt denna kväll, som gick i de konstruktiva samtalets snarare än polemikens tecken.

Stockholm 2009-11-05 © Leif Mattsson

(Ljudupptagningar av seminariet finns på Open Critcs hemsida www.opencritic.se.)

Panelen: Susanna Slöör, Håkan Nilsson, Anders Olofsson och Sinziana Ravini.