www.omkonst.com: Vi är i ett liv som längtar Agnes Monus, Ann Jäderlund, Magnus William-Olsson, Mikael Lundberg ”Varför är vi inte i paradiset?”, Moderna Museet, Stockholm, 14/3 – 5/4 2009
Text: Susanna Slöör
”Varför är vi inte i paradiset?”. Frågan avslutar Ann Jäderlunds senaste diktsamling och utgör en klangbotten för mötet mellan poeter och konstnärer och inbjudna gäster på Moderna Museet. Ursprungligen växte idén om en gemensam utställning ur regelbundna samtal som inleddes 2006 mellan poeterna Ann Jäderlund och Magnus William-Olsson samt konstnärerna Agnes Monus och Mikael Lundberg. Alla fyra presenterar verk i korridoren och inbjuder vid tre tillfällen till poesiuppläsningar och föreläsningar. I söndags (22/3) gav sig filosofen Marcia sa Cavalcante Schuback i kast med den inledande frågan. Vi som var där kunde under en högst njutbar timme få en aning om en dimension av paradiset – det som blixtrande uppstod under gruppens samtal och som i efterhand kastar sin längtanskapande skugga över evenemanget.
Om filosofins ursprung stammar ur kärleken till den poetiska visdomen och dess uppgift att försona den skapande sprickan mellan poesi och vetande, så håller jag med Magnus William-Olsson att Marcia sa Cavalcante Schuback utövar denna gärning med en särskild lockelse för poeter och konstnärer. I essäsamlingen ”Lovtal till intet” (2006) behandlas avgrunden som all tolkning vilar på. Paradiset skulle i mina ögon kunna vara den klyfta, som lockar till användning av språket mellan oss, själva förutsättningen för skapandet och den ”till mening kommande” verksamheten. Precist och ojämförligt överbryggas avgrunden i de verkligt laddade ögonblicken. Sådana innehöll den likaledes lysande föreläsningen. Paradiset liknades vid den "platslösa plats vi själva är – ett bortom livet självt". Och inleddes med att ”vi är ett liv som längtar…”
Var projektet börjaroch slutar på Moderna Museet är svårt att säga. Poeternas böcker slank med hem tillsammans med frågorna och de vidare funderingarna. På plats gjorde Magnus William-Olssons talande glaskärl särskilt intryck, ur vilka samtalsvännernas röster läser hans senaste verk ”Spöken” och ”Jag talar till de döda”. Agnes Monus taggtrådsvävda rader av utelämnade ord och accentuerade mellanrum, pekar mot avgrunder som inte enkelt låter sig överbryggas. Det hinder som kanske ett nytt språk utövar, där orden smakar vasst i munnen utan att budskapet låter sig förmedlas.
Sammantaget får man tacka för detta fina initiativ. Jag har länge inom konsten saknat de bästa uttolkarna, poeterna, de som inte stängslar in sig och låter orden verka som skyddande kryptor för likasinnade. Avgrunder är till för att överbryggas. Det kanske inte öppnar paradiset, men man kan ju hoppas.
