"och världen upplöstes/världen skakade/små, små/ljusa former/kämpade/med varann/mot varann/för att hålla mig/vid liv,/för att inte/den raka ytan/skulle segra" (Göran Sonnevi, "Det omöjliga")

Christoffer Paues målningar och collage påminner om frysta ögonblick i en gigantisk ikonografisk Big Bang. Sammanfogandets fria lekar har skapat ett universum av expanderande informationsbitar som skiftar betydelser vid varje bildmässig krock.
     Mina associationer går till diktfragmentet ovan av Göran Sonnevi, med beskrivningen av ett universum i upplösning. En värld som snarare är av mental än fysisk karaktär.
     I Paues fall är upplösning mer visuell, men inte heller här är det de ingående delarna som faller samman, utan helheten som exploderar. Det som kan tyckas helt normalt i ett närperspektiv intar på avstånd absurditetens skepnad.
     Kanske är det också det som Sonnevi sökte beskriva: kaosets inträngande i helheten, aldrig i delarna. Men också hur detta kaos skapar en ny och delvis annan form av skönhet, som i Paues fall skulle kunna liknas vid smyckesglitter eller prismablänk.

Innehållsligt tar Paues vid där han lämnade vid den förra utställningen (2007) - en karnevalisk mix av serieteckningsfigurer, rastermönster, spontanistiska färgfläckar, dansande leksaker, romantiska naturskildringar, blandat med konsthistoriska referenser (bl.a. Bosch, denna stryktålige förebild).
     Ett nytt och delvis överraskande inslag på denna utställning är de mer samlande landskapsskildringarna påminnande om kinesiskt tuschmåleri. Här anar jag ett sökande efter alternativa konstnärliga vägar, vilket också de panoramavyer av svepande monokroma schalar kan ses som uttryck för. Paues experimenterar där med ett något mer entydigt skönhetsbegrepp i en i övrigt expanderande bildvärld.

Stockholm 2009-10-14 © Leif Mattsson

Ur serien "Caravan of Dreams" © Christoffer Paues