Någon luttrad, halvt om halvt konstintresserad, sade till mig om Margareta Persson (när jag frågade om utställningen) att hon målar färgfält. Nu är jag förvisso svag för måleri som förhåller sig till en abstrakt tradition, men Margareta Persson visar sig särskilt intressant eftersom det är så uppenbart att hon inte kan låta bli. Finner hon en orange ton som blir starkt ljusbärande i mötet med en dämpad smaragdgrön så upprepar hon det mötet som om hon inte kunde se sig mätt på det. Hon tycks helt upptagen av att måla över gång på gång och delar odramatiskt upp färgfälten i lika stora portionsbitar.
     Det verkar som att Persson till en början söker optimal ljusbärighet hos färgen för att efterhand genom alla lager förvandla den till materia. Ytan blir nästan köttsligt påtaglig intill en gräns där den skulle riskera att sluta reflektera ljuset, men hon driver den inte dit, utan stannar lyhört precis innan.
     Jag blir lite provocerad av att hon inte i en enda målning låter den färg som avskiljer två färgformer skära över den ena ett stycke in i formen. Samtidigt vittnar det tydligt om att hon inte bryr sig om att esteticera. Margareta Persson arbetar med någonting annat, för henne långt viktigare.

Presensformen ovan kan verka märklig, då Margareta Persson hastigt avled i somras, men den motiveras av att utställningen speglar henne mitt i arbetet. Ett av de sista och starkaste verken heter ”Breaking the Silence” och består av sju målningar, sex mindre och en stor. I dem är färgmötena mjukare, rektanglarna tonas nästan in i varandra. Här tycks Persson mer tveklös, hon gäckar betraktarens förförståelse av grönt i färger som vid en första granskning tycks lika, men som ändrar sig och skiljer ut sig allteftersom. Den stora målningen tycks inte riktigt avslutad, men vittnar därför om processen när färgen ännu är en öppning.
     På golvet ligger det små kuber i mönster, vilket förstärker betraktarens uppmärksamhet på rytm. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad kuberna gör där. Är de verk eller arbetsmaterial? Alla är målade i enhetlig lokalfärg och det blir uppenbart hur den varierar beroende av ljuset. Men i kuberna hamnar hon långt från sinnligheten i pannåerna. Kuberna stannar vid att vara just kuber, emedan pannåernas rektanglar får helt andra, fysiska kvaliteter. Om hennes intention hade varit att låta måleriet fortsätta ute i rummet inbillar jag mig att hon skulle lagt på färgen med samma hängivenhet som i bilderna. Samtidigt tror jag att jag förstår varför curatorerna och kollegerna Yngve Brothén och Åsa Herrgård valt att ta med dem. Kuberna fungerar som just avtryck av Margareta Perssons arbetsprocess. Önskan att framhäva detta beror kanske på det beklagliga faktumet att hon blev tvärt avbruten mitt i den angelägna verksamheten.

Hunnebostrand 2009-02-10 © Tora Windahl

© Margareta Persson

© Margareta Persson

© Margareta Persson