”Framförallt ska man inte vara offer för idén om integritet. Människor gillar ju att bli störda, att känna sig sedda och inte minst bli stärkta i idén om sig själva.” (Anders Petersen ur Nära avstånd)

Nu under vårvintern ges två möjligheter att stifta bekantskap med fotografen Anders Petersens verk i Stockholm. Först ut är Galleri KG52 som visar sviterna ”Du mich auch” samt ”Nära avstånd”. Om en knapp månad kan man ta del av ”City Diary” på Gun Gallery.
      De båda serierna aktuella på KG52 såg jag sista utställningsdagen i Gerlesborgs konsthall förra sommaren. I Stockholm kommer särskilt ”Nära avstånd” ännu bättre till sin rätt i detta mer kompakta rum. Den engelska titeln ”Close Distance” märkligt onomatopoetiska överföring av klickljudet från kamerans slutare, ger sviten en än mer suggestiv inramning. Fotografierna samsas tätt som rivmärken

Ur "Nära Avstånd" © Anders Petersen

på väggen och innehållet klöser samvetet rent från tankar om kränkande intrång. Den revbensnakna unga kvinnan sitter likt Munchs flicka för beskådande på sängkanten; ändå är det svårt att känna avtryckarens position som väsensskild från hennes. Hänsynslöst överskridande nås utsattheten och närheten, värjs utanförskapet – sitt eget.

Först i livets utkanter, när man vant sig av med vardagen och ångesten blivit respektabel, kan äventyret börja och jämvikten nås, tycks Anders Petersen vilja säga. För sviten ”Du mich auch” togs kontaktkartorna från 1960-talets Hamburg och Stockholm åter fram och kunde avslöja vilande insikter, som endast erfarenheten och ett längre levt liv förmår framkalla.
    I ”Nära avstånd” prioriteras reaktion framför komposition, den enstaka bilden underställs sekvensen eller helheten. Anders Petersen står tydligare idag för den icketänkta fotografin som utgår från magkänslan, men han undviker knappast den femtondelen av en sekund som skiljer bruksfotot från ikonen. Bilden blir det värdiga livsrummet för tillvarons vinddrivna eller förskjutna existenser. Ögonblicken som fångades i exempelvis serierna ”Café Lehmitz” eller ”Ingen har sett allt” är många oförglömliga. Oglasat och utan bokens mer tillrättalagda framställning ges nu chansen att ta del av en av konstfotografins nutida storheter.

Stockholm 2009-03-12 © Susanna Slöör