Silja Puranen använder sig av fotografiska förlagor som med transferteknik appliceras dels på gamla slitna filtar och tyger dels på mattor med ”orientaliska” mönster. Vissa bilder har även inslag av broderi och pastellkrita. Filtarnas och mattornas dekorativa mönster kontrasterar mot utsattheten i de mänskliga gestalter som framträder/uppträder på bildytan och löper som en röd tråd genom utställningen.
Ett flertal bilder hämtar sin tematik från cirkuslivet, ofta med värme och humor. Här finns ”Världens starkaste man” gestaltad av en pojke med Downs syndrom, i färd med att lyfta 1 000..., nej 9 000 kg var det visst. Den trebenta ”Skäggiga damen” som dystert blickar mot betraktaren inbäddad i sitt långa skägg och tragiska liv. Lindanserskan i ”Utan skyddsnät”, som med en västerländsk approach trampar fel på ”livets sköra tråd” och med ett stumt skri faller ut ur den bild som består av Wiltonmattans plagierade mönster.

På en matta med blommönster ser vi en kvinna framställd som en odalisk med kroppen tatuerad av ett randigt (kanske finskt) mönster, för att i nästa bild inta samma pose men nu tatuerad med ett blommönster mot en fond av trasmattor. Här konfronteras det nära och det fjärran, tradition och

kultur. Det blir också en kommentar till viljan att visa sin tillhörighet med kroppstatueringar, vilket idag är lika vanligt förekommande som en gång dessa ”orientaliska”Wiltonmattor var. Precis som Wilton i allmogehemmet är dagens kroppstatueringar ofta en lockelse till det exotiska men samtidigt, skulle jag vilja påstå, tecken på kulturell och visuell vilsenhet.
    I ”Slumpen” ser vi en blond, milt solbelyst, gosse klädd i en kortärmad enkel klänning. Fotot, kanske tagit någon gång på 40-eller 50-talet, är applicerat på en maläten och sliten filt som bär ett stiliserat blommönster i mörkgrönt mot en ljusare botten. Klänningen lånar filtens blommönster och får den att se mer exklusiv ut men när de övriga kroppsdelarna blir tatuerade av samma mönster väcks tankar om ekonomiskt och kulturellt betingade förutsättningar. Mönstret binder barnet, blir en fattigstämpel i barnets panna. Denna sinnliga bild, där den ”vermeerska” stillheten, ljuset och färgerna kontrasteras mot den slitna filten och gossens omedvetna utsatthet, når ett djup bortom alla ord.
    Puranen väjer inte för det groteska eller smärtsamma, hon ger visuell röst åt människor präglade av ensamhet och utanförskap. Det är som en finsk tango, vemodigt, vackert och gripande.

Borås 2009-11-18 © Yngve Brothén