Man kommer inte förbi den där revolvern när man tänker på Carl Fredrik Reuterswärd. Alltså den med hopknuten pipa som står staty utanför FN-skrapan i New York. Konstigt nog har den blivit sinnebilden för hela hans konstnärskap, en omfattande produktion som ju rymmer så ofantligt mycket mer. Och visst, den finns där faktiskt även i den aktuella utställningen på Teckningsmuseet i Laholm. Men bara på ett hörn och bara som ett undantag från regeln. För här är det helt andra bilder som gäller; här visas framför allt skissartade tuschteckningar från de senaste årens produktion. Snabba och vassa bilder med mycket lekfullhet och lust.

Det faktum att Reuterswärd 1989 drabbades av en stroke, som för alltid kom att ändra hans konstnärliga förutsättningar, går igen i utställningen. Men på ett subtilt och konstigt nog oannonserat sätt som man lätt missar. Ett fåtal lite större bilder, som tillkommit 1987, kompletterar de mindre från de senaste åren. Åttiotalsbilderna är alltså från tiden strax före den radikala förändringen, och består även de av enkla kompositioner av svarta tuschstreck. Likheten med de senare bilderna är dock ytlig, för när man vet att de är sprungna ur två olika personligheter framträder skillnaderna tydligt. I jämförelse med de nya teckningarna framstår de gamla visserligen som säkra och snygga, men också som kontrollerade på ett annat sätt. I de nya bilderna verkar spärrar saknas, hämningarna är kastade över bord och alla möjligheter ligga öppna. Nästan bara svart och vitt, men ändå uttrycksfulla figurer fångade i full galopp. Reuterswärd tar ut svängarna rejält inom ramarna för tuschteckningens gränser.

Just ramarna är dock ett tråkigt kapitel, för Teckningsmuseets arkitektur trivs tyvärr inte ihop med verk bakom glas. Reflektionerna blir ibland i besvärligaste laget och det är svårt att njuta fullt ut av svärtan i tuschet. Det är synd på en i övrigt mycket god hängning, där verken samlats i oregelbundna kluster kring återkommande motiv. Det blir aldrig enformigt, trots att ett sjuttiotal verk klämts in i lokalen.

En enda skulptur finns med och det är inte revolvern, men väl en metafor i samma anda. En jordglob utgör här pricken i ett massivt utropstecken av brons. Också den ett tydligt inlägg i debatten kring de globala frågorna om fred och miljö.

Samtliga tvådimensionella bilder är utan titel, något som understryker deras spontana och hastiga tillkomst. Den schvung som utmärker penselföringen och motiven associerar till såväl Slas, Tolouse-Lautrec och Peter Dahl, liksom till Francis Bacons absurda porträtt. De avbildade kvinnorna är här lika kurviga som de svarvade benen på en matsalsmöbel i svulstig nybarock. Det är genomgående ett lekfullt måleri som är lätt att gilla, och ställt mot de äldre verken blir det både tänkvärt och hoppfullt.

Laholm 2009-06-29 © Thomas Lissing