År 2004 belönades den finska målarinnan Nina Roos med det prestigefulla Carnegie Art Award. Jag hade vid den tiden svårt att stämma in i hyllningskören då de tekniskt och innehållsmässigt relativt enkla målningarna lämnade mig tämligen oberörd.
      När hon nu presenteras i Moderna Museet serie Nu/Now är det med ett något mer varierat och sammansatt bildspråk. Renodlingen och reduktionen har ett tydligare syfte och de få ingående elementen skapar en större dynamisk kontrast till de mjukt förtonade pauseringsytorna.
     Tekniken är olja på akrylglas, en redan klassisk kombination som tillåter mjuka sfumaton och koloristiska vibrationsfenomen när bak- och framsidans färgmassor möts.

Men känslan av déjà vu är svår att bortse ifrån. Nina Roos lägger sig farligt nära Luc Tuymans nittiotalsmåleri, och därtill utan dennes sofistikerade och existentiella undertoner. Men kanske är hennes avsikt att muta in en egen konstnärlig domän väl medveten om att den tangerar Tuymans. Hennes bildlösningar pekar också delvis bort från denne - estetiskt och semantiskt.

Tingen är få i Roos målningar: en grå stolsrygg med en prickig näsduk, en trapets (?) med några få pastellfärgade klädesplagg, eller ett fragment av en spegeldörr presenterad som en ikon bakom en hotande svart skärm. I något enstaka fall finner man även mer påtagliga tecken för människans närvaro, en hand och en del av en arm skymtar plötsligt fram i glipan mellan de ådringsmålade ytorna.
     Men det mest intressanta i Nina Roos målningar är trots allt inte det som syns, utan det som ligger dolt alldeles under ytan - betydelser gömda i små fragment eller obetydliga indicier på händelser vilka hos betraktaren startar märkliga associationskedjor.

Stockholm 2009-09-16 © Leif Mattsson

"Positions and reversals #1", 2007-08,
olja på akrylglas © Nina Roos

"Not Yet Said, Not Yet Done, Position iV", 2007-08,
olja på akrylglas © Nina Roos