www.omkonst.com:
Händelser mellan rum
"Rumstering", Bonniers Konsthall, Stockholm, 29/4 - 14/6 2009
Suzanna Asp, Fredrik Auster/Viggo Mörck, Ebba Bohlin, Gabo Camnitzer, Johanna Gustafsson Fürst, Åsa Norberg/Jennie Sundén, Kerstin Persson, Christin Wahlström och Anna Wignell
Text: Susanna Slöör

Fredrik Auster/Viggo Mörck, When time falls off the walls, 2009. Foto: Bonniers Konsthall	Christin Wahlström, Wall of Flax, 2008. Kerstin Persson, Jordhög med ett bowlingklot ovanpå, 2007, Foto: Bonniers Konsthall.

Jag noterar i Svenska Konstkritikersamfundets årsberättelse att Dagens Nyheter i fjol avslöjade regeln att tidningens konstkritiker inte får skriva om konstnärer de själva äger verk av. Vore det inte så fall på sin plats att DN slutar agera reklampelare åt ägarens konsthall? Återigen hinner utställningen knappt öppna, innan det braskas på med förstasida i kulturdelen och händelsen ges störst utrymme på det uppslag som konstkritiken veckovis får till sitt förfogande.
    Årets upplaga av utställningen som ägnas unga och relativt oetablerade konstnärer kallas ”Rumstering”. Curatorn Camilla Larsson tycker sig ha upptäckt länkar till det tidiga 1980-talet i dessa konstnärers till en början förbryllande verk. Med introduktionen täpps öppningarna till olika tolkningar effektivt igen. Datering och rättningen in i det konsthistoriskt etablerade leden har redan ägt rum innan publiken är på plats. Det är nog ett ofrånkomligt inslag i utställningar sammanställd av curatorer som inte kan motstå lusten att berätta sin historia. Man litar inte riktigt på att det finns ett kvalificerat mottagande. Det gör man nog rätt i, med tanke på den oberoende konstkritikens kraftigt undervärderade roll idag.

Gabo Camnitzer, Primal Intervals, 2008. Foto: Bonniers Konsthall.

De olika rumsligheter som tar plats i Bonniers Konsthall inlåter sig i ett samtal om skeenden, eller tidens separerande rörelse. Under pressvisningen befinner man sig tydligt i ett innan. En rad händelser kommer att utspelas senare. Gabo Camnitzer ska med hjälp av publiken rasera väggar och blotta underliggande lager av färg. Anna Wignells ljusspel väntar på att publikens yttre ska bidra med impulsgivande information till successiv förändring. Fredrik Auster och Viggo Mörcks reaktiva skärmar berikas även de av att omgivningen närmar sig och medverkar.
    De ännu inte inträffade händelserna verkar löftesingivande och väcker saknad under promenaden genom rummen. Vissa händelser kommer man aldrig att kunna ta del av. Jag tänker på den omsorg och tid som Christin Wahlström ägnat undersökningarna av sitt material, linet, i väggen ”Wall of Flax” (linväggen). Denna oåtkomliga kvalitet blir en del av verket, dess entropi.

Ebba Bohlin, Bauwerk II, 2009. Foto: Bonniers Konsthall	Johanna Gustafsson Fürst, Lost Counter-Story, Neither Man of Science, Nor Man of Faith, 2008. Foto: Bonniers Konsthall.

Som åskådare ställs man tydligt utanför, men inbjuds möjligen att skapa en föreställning eller speglande uppvisning utifrån sin egen punkt i rummet under sitt i tiden bestämda besök. Nu skulle man lämpligen kunna inleda referenserna bakåt, till minimalism och platsspecifika uttryck på 1980-talet. Men varför inte låta den nya generationens röster självständigt göra sig hörda. Tillsammans och var för sig förkonstlar de vardagen, en omvänd rörelse sedd ur sent 1900-talsperspektiv.
     Jag råkade även överhöra en av konstnärernas samtal om hur självklart det var i utlandet att låta konsten få vara konst. Det medagerande samtidsvittnet verkar därmed lysa med sin frånvaro på den här utställningen. Frånvaron förstärks av återhållsamheten i uttrycken parad med konsthallens arkitektoniskt undanglidande rumsligheter. Det motsäger inte att man i efterhand kanske kan se hur dessa konstnärer speglade den verklighet de var en självklar del av.

Suzanna Asp, Hall of Mirrors, 2008. Foto: Bonniers Konsthall.	Åsa Norberg/Jennie Sundén, Repeat and Reverse, 2009. Foto: Bonniers Konsthall.

Stockholm 2009-05-06 © Susanna Slöör

Bonniers Konsthall | Omkonsts startsida