Santiago Sierras verk "Banankompaniet upplyst av dieselgenerator" är en strålkastare som sitter uppmonterad på Magasin 3:s terrass och projicerar en ljusstråle på Banankompaniets byggnad på andra sidan hamninloppet. Strålkastaren drivs av en bullrande dieselgenerator som står placerad i en av utställningssalarna, och avgaserna ifrån aggregatet leds ut genom bakdörren med hjälp av ett tjockt otympligt rör.

Om man flyttar en stigmatiserande handling, en rutinmässigt återkommande restriktion, ett övergrepp eller en lågstatusrelaterad markör till en helt annan politisk, kulturell eller social miljö, så blir de diskriminerande mekanismerna i den ursprungliga situationen mer uppenbara.

Om man förändrar ljussättningen en aning så går det plötsligt att kika in bakom de ekonomiska och moraliska kulisser som gör västvärlden till en så bra plats att leva på. Så var det när Sierra disponerade Spaniens paviljong på Venedigfestivalen 2003 och lät placera några stadiga karabinjärer vid entrén med order att bara släppa in besökare med spanskt pass. Så var det på Tate Modern 2002 när han lät en grupp på nio hemlösa kvinnor stå med ansiktet mot en mur under en timme betraktade av publiken. Ansiktena mot väggen påminner om placeringen som åläggs elever som ska stå i skamvrån. Kvinnorna fick ersättning för sin insats motsvarande vad en natt på härbärget kostar. Den kränkande låga arvodesnivån blir på så vis en del av verket. 

Samma sak på Magasin 3. Verket "Tänderna på Ponticellis sista romer" är en erinran om hur det gick till när ett romskt läger brandbombades av innevånarna i Neapel. Mest monumentalt på den här utställningen är de tjugo ”antropometriska” klossar som är gjorda av mänsklig avföring av lågkastiga människor vid renhållningsanläggningen Sulba International i New Delhi.

Sierras diskussioner om människovärde i ett kollektivt och globalt perspektiv ger en välbehövlig distans till ”allmänhetens” upprördhet över vårens konsthändelser i Stockholm. Är bananarbetarnas arbetsförhållanden konst? Är klossarna av människoskit konst? Vad säger Kulturministern som nyligen utsett sig själv till expert i ämnet? Vad hände med den enskilde konstnärens rätt att helt enkelt berätta om sitt eget liv? Kanske kan ljusstrålen på banankompaniet återställa respekten för provokationen som konstnärlig strategi. Jag vill bara påminna om varifrån bananerna kommer” är Santiago Sierras kommentar till sitt verk "Banankompaniet". Jag tycker bullret på magasin 3 hörs över hela stan.  

Stockholm 2009-02-25 © Björn Larsson