Anne-Marie Nordin och Susanne Simonson bildar ett samspelt par i denna delade utställning. Man kan se drag som förenar utan att det enskilda uttrycket störs. Främst ger de oss möjlighet att fundera över tillvarons mest svindlande ögonblick – osäkerheten som uppstår i ett emellan.
      Anne-Marie Nordins skulpturer och reliefer i vax av ansikten utlöser längtan att både känna och lära känna. Det infärgade vaxet får handen att reflexmässigt närma sig ytan med löfte om en taktilitet som närmar sig den mänskliga hudens. Rörelsen avstannar artigt som inför den kind man ännu inte känner. Nordin arbetar med ett par tre personer som regelbundet sitter modell för henne. Det svindlande emellan som formuleras när konstnärens erfarenheter får fäste i modellens frammodulerade drag, kan påminna om Giacomettis ansträngningar att överbrygga kropp och själ – eller jag och du. Det fruktlösa i projektet föder en poetisk realism som bjuder in fler att delta. Anne-Marie Nordins gestalter finns såväl innanför min egen hud som utanpå andras, en momentan gemenskap upprättas i det okända.

Rörelsen från det okända tillbaka in i det kända är ständigt pågående, så fort något ska förmedlas. Mellan jaget och den uppfattade verkligheten uppstår en overklig känsla av isolering. I gapet gentemot den andre uppstår den ensamhet ur vilken gemenskapen potentiellt kan födas. Tillvarons nogsamt upprättade avgrunder förenar genom att göra skillnad, mellan dig och mig, språk och tanke eller bild och ting.
      Det svindlande nästintill klaustrofobiskt utlösta ögonblick innan tillvaron fått fäste i en ny skepnad drar förbi i Susanne Simonsons måleri. Hennes frysta rörelser där blickar sveper utan bestämt fäste ges den här gången ett färgmässigt mer dämpat läge. Ansikten och fragment av ting och natur multnar sakta likt fjolårslöven till ett nytt förmedlat mellanrum – i väntan på att nya händelser ska få fäste och gro.
      I bilden kommer detta aldrig att ske hur löftesrik denna väntans eviga pendling än framställs. Vaxets övergående form från fast till flytande kan aldrig behålla minnet av den ena uppenbarelsen in i den andra, lika lite som vi människor fullständigt kan översätta vårt inre helt fullkomligt i det yttre. I ett svindlande ögonblick emellan fullkomnas översättningen under upplösning. Anne-Marie Nordin och Susanne Simonson förmår båda på sitt sätt utlösa denna förförande yrsel.

Stockholm 2009-04-28 © Susanna Slöör