Vilken fantasisk metafor. I en enorm vit bubbla av plast, ritad och utförd av Plastique Fantastique, minglar gallerinattsbesökare med must, champagne och tilltugg. En chokladpralin får man i en liten ask som det står Moderna Museet på, tillsammans med annat smått och gott i en ”goodiebag” vid ingången. Det är lyx och extravagans när Moderna Museets filial i Malmö lättar på duken innan öppningen, som sker den 26 december 2009.

Intressant nog i sammanhanget visas längst in i plastbubblan ett verk som talar om överflöd med ekonomisk undergång som följd.
     Det är den amerikanske konstnären Adam Leechs videoverk ”Speech Bubble”. Leech har i sitt verk utgått från ett belgiskt företag som under andra hälften av 90-talet rönte stora ekonomiska framgångar med så kallad syntetisk röstigenkänning, men likt flera andra multinationella it-bolag hade de för hög tilltro till marknaden, satsade för riskvilligt och tvingades gå i konkurs när den så kallade it-bubblan sprack i början av 2000-talet.
      Verket visar en man i kostym som hypnotiskt och rytmiskt talar med, mot och förbi en kvinna som vi hör, men inte kan se. Omkring mannen virvlar flingor fritt, ett gyllene ljus lyser upp honom bakifrån, medan ljuset framför får honom att se överexponerad ut. Han tycks röra sig i ett tidlöst universum, i en ”snowboll” som skakats, eller en bubbla om man så vill.
      Hela tiden talar mannen och kvinnan, upprepar varandras ord, men talar förbi varandra, associerar olika och nya meningar med ny innebörd uppstår. Rytmiken i orden bjuder upp till en dans, som mannen ensam för: one two three four. Five six seven eigth fyller kvinnans röst i. Ett glapp uppstår mellan dem, ett syntetiskt missförstånd som gör att det mänskliga

bitvis faller bort, rösterna hittar rätt och den märkliga kommunikationen fortskrider, men nu i en annan riktning.

Estetiken är påfallande retro, sepiatonen i filmen kan associeras till äldre fotografier, medan ämnet snarare talar om framtiden. Det är lätt att förföras av mannens eleganta rörelser, följa rösternas rytm och glömma tiden omkring och ordens innehåll. Är det ett försäljartrick eller ett missionärstrick som Leach utsätter oss för?
     Leechs ”Speech Bubble” är från 2008, så det är inte särskilt svårt att läsa in dagens ekonomiska kris i det, men frågan är om man någonsin lär sig? Symptomatiskt befinner vi ju oss i en arkitektonisk bubbla av plast, och medan det luxuösa minglet pågår framstår ”Speech Bubble” som ett illa varsel för museets framtid. Alternativt så leker de en lek och då går Moderna Museet Malmö hem med segern, verket i plastbubblan blir en metafor för konstens självreflektion och en tidsmarkering, att alltid ligga ett steg före.

Malmö 2009-10-01 © Malin Josefin Forssell

"Speech Bubble", still från video (beskuren), 2008 © Adam Leech