Jag vet inte hur många gånger jag passerat förbi gipsavgjutningarna i Konstakademiens entréer och hallar på väg till någon utställning. Som den goda smakens vaktposter står de där oföränderliga. Men sättet på vilket vi förhåller oss till dem förändras ständigt. Benämningarna ”original” och ”kopia” inte längre samma innebörd som på 1700- och 1800-talet, när avtecknandet av antiker var en stor del av undervisningen på akademierna.

Cecilia Edefalks utställning CECI på Lunds Konsthall sommaren 2008 är ett exempel på ett konstnärligt uttryck som integrerar ett antikt material i den egna konstnärliga grammatiken. Utställningens nav var ett ungdomsporträtt i vit marmor av den romerske kejsaren Marcus Aurelius som i vanliga fall återfinns på konsthallen i Kiel. Vid sidan av originalet visade Edefalk målningar av den halvt sönderslagna skulpturen ur olika vinklar, ungefär som månen i olika faser, och bildsviten blir som en bild av tidens gång; det beständiga och det förgängliga.

Samma ansiktsmask stod som modell för tre nyproducerade bronsobjekt som visades tillsammans med en dokumentärfilm från Herman Bergmans konstgjuteri i Stockholm. I utställningen användes också flera gipser efter antika original som konstnären upptäckte på gjuteriet i samband med förberedelserna. I serien ”Double White Venus” visades målningar där den klassiska skulpturen återges i en av sina äldsta och banalaste funktioner - den som massproducerad utsmyckning i parker och trädgårdar.

Dagens konst tar smak av tidigare formuppfattningar och ”arkaiseras” när det interagerar med ett äldre konstverk. Det äldre materialet uppdateras i närheten av det nya och betraktaren påminns om att alla historiska stilar och ismer i grund och botten haft som ambition att skildra den levande människan och hennes tankar och omgivning.
      All konst som görs relaterar till en tidigare kanon, och vårt förhållande till historien blir på så vis alltid en del av det konstnärliga uttrycket. Ibland används en historisk kanon som en del i ett konstnärligt konceptuellt arbete, kanske som exempel på en övergripande konstteori. Ibland handlar det mer om de traditionellt estetiska kvaliteterna.

I slutet av 1800-talet uppstod en reaktion mot den klassicistiska undervisningen på de europeiska akademierna. Den ansågs gammalmodig och förstelnad. Under 1900-talets modernism handlade konsten mer om originalverkets unika egenskaper än om eventuella förtjänster hos förlagor och kopior, sedan några år tillbaka finns det återigen en rörelse i tiden som griper tillbaka på den klassicistiska estetiken.
      I ett samhälle präglat av fotostatkopior, samplingar, delade filer, piratkopior, repriser och replikanter har idén om kopian en helt annan innebörd än när de här gipsavgjutningarna anskaffades och uppläts som studieobjekt åt eleverna. Idag är både gipsavgjutningarna och elevernas teckningar delar av en ny konstteori.

Stockholm 2009-10-10 © Björn Larsson