I Tabaimos videokonstverk finns en eftertänksam rytm och en syftning mot det rituella som drar betraktaren med i ordlösa händelser. Det känns som att konstnärens animationer är en i högsta grad integrerad del av den starka japanska tecknartraditionen. Sällan ser man så tydligt kulturellt betingade mönster i ett bildkonstsammanhang. Den japanska mangan och filmvarianten animé är av tradition mer episk, lågmäld och drömsk än de västerländska motsvarigheterna. De senare kryddas gärna med slapstick, rå relationshumor och cyniska kommentarer om det implicit urspårade samhällsbygget.
Hos Tabaimo hittar man ingen polemik mot medias budskap om pornografi, våld, droger, klasskomplex och degenererad nationalism. Inte heller något särskilt intresse för minimalismens reduceringar. Inte heller någon öppning emot konceptkonstens obegränsade tolkningsmöjligheter. Att se hennes berättelser om havets vågor, damtoaletter och om dockskåp som håller på att möbleras är som att låta sig förströs av en underhållande men lite långrandig släkting som är bra på att få barnen att somna.
För visst är det väl så att också det relativt nya verket dolefullhouse (2007), med en rekvisita som eftersträvar europeiska möbelstilars utseende, i allt väsentligt bygger på en österländsk berättartradition? En vuxen kvinna som möblerar ett dockskåp? I väst skulle hon betraktas antingen som debil eller som affekterat poetisk. Om det är avsikten vet jag inte, men resultatet blir som att se en japansk version av Kristin i Strindbergs Drömspelet; ”jag klistrar, jag klistrar”.
Stockholm 2009-02-06 © Björn Larsson |
|
"public conVENience", 2006 © Tabaimo/Courtesy of Gallery Koyanagi and James Cohan Gallery,
video installation
"public conVENience", 2006 © Tabaimo/Courtesy of Gallery Koyanagi and James Cohan Gallery,
video installation
|