"Patience", står det skrivet på pusselbitarna i PO Ultvedts bordspel, eller för att vara mer exakt: "PATI" och "ENCE". Men syftningen på kortspelet patiens är bara en del i detta pussel i trä som också är ett mentalt sådant. Pati betyder som bekant tåla eller lida, och kanske ger oss Ultvedt här möjligheten att bruka vårt tålamod i förståelsen av denna skenbart enkla ordlek.
      Bordspelet är stilla och tyst, men i flertalet av de övriga verken knarrar och knakar det. Detta är en viktig ingrediens i denna klurighetsmästares bildvärld. Ljudet när konstruktionerna framför sina Christopher Polhem-liknande rörelseakter är en självklar del av helheten, liksom den nervkittlande åsynen av snören och strängar som satts att löpa runt i banor de nog aldrig kunnat föreställa sig. Det är skrattframkallande och ömhetsgenererande på en och samma gång.

Rune Rydelius har en något liknade inställning till formen som vankelmodig betydelsebärare, dessutom med en stark tro på det oavslutade. Det känns som att smygtitta rakt in i konstnärens verkstad, så tagna mitt i processen tycks Rydelius verk. Naturligtvis är de i egentlig mening avslutade, men här finns också en början och en lek med alternativa lösningar och rent galna experiment. Hur blir det om jag sätter en arm här istället för där? Och hur skulle det vara om jag målar den här formen men inte den där? Rydelius kombinerar Giacomettis perfektionism med en buspojkes gäckande upptåg.

Bo Larsson framstår i sammanhanget som den med blicken stadigt fäst mot horisonten. Här finns lyriska skildringar av snölandskap liksom interiörer där det reflekterade solljuset spelar över golv och väggar. Det är inbjudande om än något bländande genom de högt uppdrivna kontrasterna; det vita tycks faktiskt ofta vitare än vitt i Bo Larssons värld. I den totala presentationen får han spela rollen av den som med precision och saklig distans hellre beskriver ett yttre än ett inre skeende. Han är också den i sammanhanget som tycks mest angelägen att vårda den konstnärliga processens slutprodukt.

Om Wols hade sett Pia Knöppels presentation hade han nog jublat av samhörighetskänsla. I de ljust gråmålade salarna framstår Knöppels verk som eteriska på just det wolska sättet. Dessutom samspelar de inbördes i hög grad; rummet ges dynamik av de uppdrivna ackorden i oljorna vilka balanseras av valörrikedomen i de gråskimrande streckteckningarna. De skenbart kaotiska färgflödena och de orgiastiska minidramerna får den svala motpol de så väl behöver. Presenterad på detta rytmiskt varierade sätt förstår jag mer av den knöppelska avsikten än någonsin tidigare.

Carl Fredrik Reuterswärds etsningar, som genom sin placering blir endera inledningen eller avslutningen på utställningsbesöket, knyter an till Ultvedts underfundiga humor. Men Reuterswärd är mer frank och direktverkande. Dessutom har komiken här fått en erotisk touch. I etsningar som i vissa fall skulle kunnat ha signerats "Picasso" bjuder han på en guppande och frustande bildresa. Vad man anar är vänsterhandens rispande i etsningsgrunden, som genom tryckprocessens spegling av motivet framstår som den notoriskt högerhäntes verk.

Stockholm 2009-02-03 © Leif Mattsson

"Patience", 1964, © PO Ultvedt

© Rune Rydelius

"Långholmen, tö" © Bo Larsson

"Utsikt mot skogen, 2003 (vä). "Liten bronsskulptur", 1997, olja
© Pia Knöppel

Ur serien "Shadows", etsning © Carl Fredrik Reuterswärd