 |
© Tomas Saraceno (Argentina) |
|
Den 53:e Venedigbiennalen, denna gång med svensken Daniel Birnbaum vid rodret för den internationella utställningen "Making Worlds”, håller besökaren ordentligt sysselsatt i sommar. I huvudutställningen ingår 90 konstnärer. Sammanlagt 77 nationer deltar i biennalens paviljonger och ute i staden. Därtill kommer ett drygt 40-tal närstående sidoarrangemang. Men komplettera gärna Venedigbesöket med samlingsutställningen ”In-finitum” i Palazzo Fortuny samt konstsamlaren Francois Pinaults uppvisning med sammanlagt 200 verk av 60 konstnärer under rubriken ”Mapping the Studio” i Palazzo Grassi samt i nyskapelsen Punta della Dogana. Tillsammans erbjuder dessa utställningar ett intressant tvärsnitt av samtidens namn i konsten.
 |
© Hans-Peter Feldmann (Tyskland) |
© Huang Yong Ping (Kina) |
Att skapa världar eller rum leder med automatik till att dessa sluter sig, i ögonblicket de fullbordas. Det gäller nog konsten i stort och allt i övrigt vi försöker inringa oavsett pretentioner. En inneboende begränsning eller stängdhet åtföljer skapandet. Daniel Birnbaums uppmaning till de deltagande konstnärerna att skapa världar och själva utmaningen att delta i huvudutställningen har lett till både övertändning och förlösning.
 |
© Nathalie Djurberg (Sverige) |
|
Utställningens största genombrott har många redan hunnit tillskriva Nathalie Djurberg, som byggt en glaserad lervärld av växter till sin tredelade videoinstallation. Det är bara att instämma i hyllningarna. Med självförtroende och en god åder att bryta ur fortsätter hon att ta rejäla kliv framåt och skapar rum på båda sidor av skärmen. Hennes verk som belönades med Silverlejonet finns i den italienska paviljongen i Giardini som ingår i huvudutställningen. Rent allmänt fungerar utställningen som bäst där, då rummen i sig inte stjäl så mycket uppmärksamhet från konsten.
 |
© Pascale Marthine Tayou (Kamerun)
|
© Michelangelo Pistoletto (Italien) |
Energitjuvar är däremot de magnifika rummen på rad i Arsenale. Där kunde skeppsbyggarna enligt löpandebands-principen snickra ihop en galär under tiden dogen hann bjuda imponerade gäster på en bättre middag. Michelangelo Pistolettos guldramade speglar, hela längs ena väggen och krossade längs den andra, stelnar i en stum pose. Jan Håfströms kolonialdrömmar får ett lyft men dränks även i ljudorgierna och myllret av Pascale Marthine Tayous allinstallation av sin motbild. Bland de mer lågmälda bidragen lyckas Susan Hefunas i all anspråkslöshet väcka intresset med sina teckningar i olika halvtransparenta lager. Men det här är främst installatörernas, konceptualisternas och videomakarnas tillställning i år.
 |
© Susan Hefuna (Egypten)
|
|
Pris för bästa paviljong gick till USA. Bruce Naumans tredelade retrospektiv ”Topological Gardens” uppförs även på två andra håll (IUAV/Tolentini och Ca’ Foscari). Och det finns naturligtvis en mängd fantastiska ställen att tillgå i Venedig. Litauen har exempelvis fått tillgång till ett skrytbygge som blev för kostsamt för en av dåtidens brödraskap av munkar, så projektet övergavs. I dag finns Scuola Grande della Misericordia bevarat som ett magnifikt tvåvåningsskal som förstärkts med rå betong och massiva bjälklag.
 |
Zilvinas Kempinas (Litauen)
|
© Bruce Nauman (USA) |
Där visas bland annat Zilvinas Kempinas suggestiva tunnel uppbyggd av tunna magnetiserade videoband. Här skapas delvis den integration mellan verk och rum, som tyvärr i allmänhet blir så svår att få till stånd i denna medeltida stad, vars konkurrerande överflöd av synintryck i allmänhet går hårt åt den samtida konsten. Sammantaget är årets upplaga av biennalen dock värt sitt besök för överflödet och tvärsnittet av det som den mondäna delen av konstvärlden anser tillhöra det ypperligaste i dag. Två andra parallella större samlingsutställningar förstärker det intrycket.
 |
© Wolfgang Tillmans (Nordiska paviljongen)
|
© Elmgren & Dragset (Nordiska paviljongen) |
Marcel Proust ägnade en mängd sidor i den stora romansviten om tiden som flytt till att lystet hylla väninnornas klädedräkter signerade den spansk/venetianske textil- och kläddesignern Fortuny. Idag är Palazzo Fortuny ett museum och används även för utställningar. Årets upplaga ”In-finitum” låter titelns trollspö svingas över en lång rad namn som mer eller mindre passande infogas under temat. Proust är bitvis utsökt och outhärdligt överspänd i sin roman. Dessa partier dyker osökt upp i jämförelsen med den klåfingriga och estetiserande finess som präglar den här utställningen.
 |
Vy från Palazzo Fortuny |
© Giorgio Morandi (Palazzo Fortuny) |
Man får närmast intrycket av att det är den imaginära konstälskarens utmejslade passioner som manifesteras, vilket emellanåt gör våld på verkens integritet. En Giorgio Morandi glimmar svagt i det teatraliskt iscensatta dunklet, ett mörker som egentligen bättre passar konstnären Francois de Nomé. En målning i hans anda finns med på utställningen. Men främst ingår verk från det senaste halvseklet med namn som Anselm Kiefer, Marlene Dumas, Anish Kapoor, Michael Borremans samt Maria Friberg.
 |
© Mark Rothko (Palazzo Fortuny) |
© Marlene Dumas (Palazzo Fortuny) |
Ett sammanfattande intryck från Venedig sett både i backspegeln och i det dagsaktuella är att detta är betraktarens, kuratorernas och framförallt samlarnas arena – inte så mycket konstnärernas. Här har konstlade världar och äreminnen uppförts sedan medeltiden. En sann efterföljare är Francois Pinault som i år inviger Punta della Dogana som ny offentlig utställningshall för sin storsamling vid sidan av Palazzo Grassi i Venedig. Interiören i den urblåsta byggnaden som ligger längst ut på udden av Dorsoduro vid sidan av barockkyrkan Santa Maria della Salute, är ritad av japanska arkitekten Tadao Ando. En sparsmakad eller rå enkelhet underordnas den venetianska grundstämningen och skapar fantastiska rum att presentera konsten i.
 |
Vy från Punta della Dogana |
© Paul McCarthy (Punta della Dogana) |
I Pinaults samling återfinns kännarnas namn i en övergripande lightversion. Oftast är konstnärerna representerade med sena verk, som mer andas trygghet och välstånd än en karriär i uppåtgående, med något undantag. Det är stiligt, möjligen kittlande, men knappast utvecklande. Bröderna Chapmans efterapade Warhammer-världar som kryddats med nazi-våld hade tematiskt kunnat delta under biennalens utställningsetikett. Det gäller även Mike Kelleys glaspalats. Rum och världar, motsägelsefullt lagrade i varandra, är annars ett ämne man känner igen i det samtida måleriet. Här i Venedig bekräftas intresset om än oftast formulerat i andra medier.
Venedig 2009-06-12 © Susanna Slöör
Venedigbiennalen | Palazzo Fortuny | Palazzo Grassi | Omkonsts startsida |
