Modernismen gjorde under nittonhundratalet rent hus med den då så förhatliga romantiken. Inget framstod som lika unket och förlegat som murriga interiörer kryddade med vanitassymbolik. Med postmodernismen öppnades åter dammluckorna. Plötsligt blev kitschen och symbolismen legio, med en estetik som kunde kryddas med överbyggnader av konceptuell och nyreligiös art. I ett slag kunde konstnärerna placera sig i nya mentala sfärer utan att egentligen behöva skapa ett innovativt språk, vilket varit en av modernismens högsta ambitioner.

Magnus Wallins videoverk skulle naturligtvis tett sig helt omöjliga under modernismen, och då tänker jag inte i första hand på själva tekniken. Med sitt intresse för det undermedvetna och sitt sökande bland högstämda symbolistiska domäner, markerar han ett tydligt brott mot den estetik som till viss del sökte tecken för människans sublima väsen.
      Samtidigt tydliggör Wallin, genom användandet av dödens fysiska alias, skelettet, sin avsikt att förhindra alltför lättfunna empatikänslor (åtminstone i de två videoverken "Mission" och "Colony"). Det är som betraktare naturligtvis svårt att identifiera sig med skeletten i videoverket "Mission", trots deras tragiska belägenheter. Särskilt gäller detta om man tidigare sett det apokalyptiska verket "Colony" där dödsfigurerna demonstrerat sina tydligt sinistra drag i kopulerandet med gigantiska äggformationer.

Egentligen är inte Wallins animeringsteknik i sig något att orda om, hur fantastisk den än är; ett alltför ingående resonemang kring dataspelsmotorer och "nurb curves" skymmer bara sikten på samma sätt

som diskussioner om färgrivning skulle göra vid recenserandet av måleri. Däremot finns det en poäng i att notera våldsfixeringen i vissa dataspel samt den ofta grabbiga fascinationen för dödssymbolik.
     Wallin lyckas till viss del motverka känslan av "Shot'Em Up"-spel, men ändå inte helt. Möjligen är det de alltför händelsemarkerande ljudspåren som gör att distansen till spelvärlden delvis går förlorad. Ett effektspår med en mer självständig funktion skulle kunna lägga till ytterligare dimensioner bortanför de förväntade.
     Men de två större videoverken "Mission" och "Colony" är trots mina invändningar mycket sevärda. De är snyggt presenterade och tidsmässigt väl anpassade för besökarna (5,20 och 7,20 min). Däremot framstår utställningens två målningar, vilka tycks vara ett slags uppgörelser med modernismen, som tämligen oförmedlade. Nej, den suggestivt dystopiska grundkänslan förmedlas helt genom videoverken. Det är de som etsar sig fast på näthinnan och stannar där tills långt efter det man lämnat utställningen.

Stockholm 2009-09-23 © Leif Mattsson

Ur verket "Mission", 2009 (detalj) © Magnus Wallin