Med två så helt olika utställare som Anna Werner och Åke Sander blir det med ens ganska fånigt att prata om kontraster. Skillnaderna kunde knappast vara större, vilket deras gemensamma utställning på Bergdala konstgalleri visar. Introverta och minimalistiska blyertsteckningar möter här färgstarka och expressiva målningar, det mikroskopiska pillandet möter de yviga gesterna.
      Fast en gemensam utställning är det egentligen inte. Faktum är att man den här gången valt att hålla dem strikt åtskilda, Sander på bottenvåningen och Werner i det övre rummet. Inga bilder i trappan och inget naturligt möte i den övre hallen. Ett ovanligt grepp för galleriet, men de separata rummen fungerar bra och ökar till och med spänningen mellan uttrycksformerna.

På entréplanet möter Åke Sanders välkända stil. Penseldragen är så stora och tydliga att man känner konstnärens fysiska rörelser. Det rör verkligen på sig i bilderna; det böljar, gungar och spretar åt alla håll. Motiven är som glada barnteckningar, men ändå ypperligt balanserade i färg och form. De sanderska kyrktornen finns förstås här; ja, de dyker faktiskt upp i någon form i nästan varje bild. Till exempel i målningen "Överraskningen", där en vit formation står mot den ljust blågrå bakgrunden. En kyrka, naturligtvis!
      Gult och blått återkommer som färgtema i Sanders bilder, och då de ställs mot varandra uppstår närmast optiskt förvillande effekter. Målningarna "Förenklad form" och "Radiosändarkyrka" utgör sådana exempel, där den ena verkar vara en inverterad skuggbild av den andra.

Anna Werners små teckningar upptar rent fysiskt en mycket liten yta av det övre rummets väggar och man slås av hur vit omgivningen egentligen är. De fyra triptykerna bildar dock en osynlig kvadrat som verkar skicka laddningar genom hela rummet. Kanske är det en fluga som surrar i fönstret, men jag får ändå en känsla av tydliga spänningsfält. Det är något elektriskt över de små panelerna. Går man närmare förändras intrycket och istället för blyertsteckningar uppfattas de närmast som textila. Det minimalistiska rutmönstret påminner om en väv, ett abstraherat flöde av lagrad information där de små variationerna på samma sätt som en streckkod avslöjar sitt innehåll. Enkelt och enigmatiskt på samma gång.
      Känslan i det övre rummet är ömtålig på något vis och det är positivt att den inte störs. Anna Werners och Åke Sanders konstnärskap må ha vissa likheter, men deras uttryckssätt befinner sig i helt olika världar. Ibland är det skönt när världarna inte krockar.

Hovmantorp 2009-10-01 © Thomas Lissing

"Överraskningen" © Åke Sander