Vernissagekortet från Galleri 1 fick bestämma resdatum för Göteborgsbesöket. Tre år är inte en väldigt lång tid ur konstkritikerns perspektiv (ALP Peter Bergman Galleri, 2006), men inför Maurits Ylitalos namn drabbade saknaden och en akut längtan väcks efter hans säregna bildvärld. Jag blir inte besviken.
    Scenen finns där, den bubblande händelselösa, smått absurda berättelsen och helheten hopfogad av disparata delar. Det är visserligen komponenter som många arbetar med idag, men i Ylitalos händer glider igenkännandet över i fascination. Vad krävs för att låta historien tillhöra dagssamtalet och ändå föra den bestämt åt sidan – sin egen väg.

Maurits Ylitalo visar här bland annat akvarellcollage, som i flera fall utvidgas genom att foga ark efter ark ur blocket samman till en förstorad enhet. Han klipper ut sina figurer, delar dem och fogar samman till nya påståenden. Knuten att måla magert på fett löser han med ett gordiskt svärdshugg och häftar bitar av akvarell direkt i oljemålningen. Den fyndiga tekniken underhåller. Värdigheten som figurerna i hans berättelser utrustas med framkallar den speciella rösten.
    Klippdockor i korta kjolar borde inte fungera. Maurits Ylitalos tjejer står där med underligt slutna och levande ansikten och betraktar mig. De viker inte för beundran men lever inte av den. Självmedvetenheten kan påminna om tecknaren Ragnar Perssons kvinnobilder, stolta ögonpar och papiljotter.

Hos Ylitalo får även sprödheten, det sköra, ta plats. Vägvisarna har gått vilse men förklarar existensen i okänt sammanhang som viktig i sig. Jag tror dem.

Att riktigt komma åt centrum i Maurits Ylitalos värld, låter sig dessbättre inte göras. Vissa mysterier är värda att vårdande behålla. Den enda målningen på elevutställningen (Studio 44, Stockholm) 2004 fick mig att stanna upp. Kraften att stoppa och gripa tag finns kvar intakt i utställningen på Galleri 1.

Stockholm 2009-03-02 © Susanna Slöör

© Maurits Ylitalo