När jag kliver in på vernissagen av Peter Zacskos utställning möts jag av en märklig syn. Det ljusa rummet är till bredden fyllt av människor som i total tystnad för livliga konversationer med hjälp av endast händerna och snabba munrörelser. Ja, ni gissar rätt - Peter Zacsko är döv och vernissagepubliken är hans bekanta som alla, även de små barnen, verkar kunna konversera med hjälp av teckenspråk.

Paradoxer och missförstånd är Zacskos övergripande tema. Ord som avläses fel, associationer som finner oanade spår och tecken som misstolkas i flykten. "Påven" och "boven" kan tyckas identiska som snabba läpprörelser, liksom "borr" och "porr" - naturligtvis med obegripliga eller rent katastrofala slutsatser som följd.
     Men Zacsko har valt att bruka dessa tolkningsmässiga misstag konstnärligt. Paradoxen eller den absurda skenbegripligheten är stommen i varje enskilt verk, liksom i den välhängda utställningen som helhet. Bilderna får därmed en tragikomisk och många gånger helt häpnadsväckande inre logik. Och Zacsko är inte sen att se komiken i det hela. Han vänder på sitt handikapp och skapar ur dialogens kollaps en syntes av helt följdriktigt samverkande kontraster.

Till utställningens förtjänst hör också ett bildspråk som fyllts av nivåkrockar. Det rör sig från känsliga valörskildringar över drastisk serieteckningsestetik till rent klotter, allt utfört på halvtransparent akrylglas.

       Den konsekvens som uppstått ur en språklig inkonsekvens får sin motsvarighet i bildmässiga paradoxer, något som känns både logiskt och välvalt. Att vara gift eller ta gift har ju trots allt ganska väsensskilda betydelser. Ändå kan de som hos Zacsko samspela som två tungomålstalande syskon.

Stockholm 2009-09-02 © Leif Mattsson

"Gift Gift" © Peter Zacsko