Gallerirummet domineras av en skulptur i rött trä. Lysröret i taket har samma nyans. Skulpturens triangelformiga röda armar sträcker ut sig åt alla håll. Spetsig sticker den upp och vecklar ut sig. Vrider sig in och genom sig själv. I en evig dans löper formen utan början eller slut.
Kontrasten är stor till fotografiet på väggen. Där har det sovjetiska monumentet rotat sig i historien och i platsen. Patrik Aarnivaara tar fasta på monumentets tyngd, på dess oersättliga position. Han bryter upp tyngden och basen i kolossen. Skulpturens levande, uppskurna, oroliga form betonar monumentets tyngd och orörlighet.
Nedmonterande ekar de stora symbolernas innebörd tydligt tomma. Monumenten är oförmögna till rörelse, till förändring. Statiska har de satt sig, accepterat sin förlorade betydelse. I det dekonstruerade monumentet saknas tyngden som
|
hållit det fast. Istället lyfter sig verket upp och ut åt alla håll. Den uppbrutna formen är ett avmystifierande av just symbolen. Aarnivaara omformar objektet och ifrågasätter dess konstanta, oantastliga plats. Ifrågasätter den idealiserade tyngden i politiska och historiska symboler. I verken faller bit för bit av dessa idéer isär. Aarnivaara plockar sönder och luckrar upp.
Med dekonstruktionen följer frågan om vad som finns kvar. När storheten har försvunnit - vilka idéer lever då vidare i den uppbrutna formen? Aarnivaara skapar nya symboler. Som bitar av ett fragmenterat pussel ombildas mönstret. Man anar en möjlig förändring, en längtan efter återuppbyggande. Fast i helt andra former.
Malmö 2010-01-13 © Anna Sandberg
|
