De ställde ut tillsammans i början av 1930-talet, Albin Amelin och Vera Nilsson. Nu sammanförs de till ett retrospektivt möte på Länsmuseet i Gävle. Albin Amelin (1902–1975) var autodidakten och kommunisten – och Vera Nilsson (1888-1979) den skolade som med åren blev allt radikalare i sin samhällssyn. Han utgick från arbetaren, hon från barnet.
    Det är ingen omfattande utställning, men flera Amelinmålningar är nog nya för många. Å andra sidan visas inga av Vera Nilssons teckningar, som var en viktig del av hennes konstnärskap.

Bland Vera Nilssons barnporträtt finns "Gata i Malaga" med den dansande tiggarflickans tomma ögon, de monumentalt likgiltiga förbipasserande, mannen i hörnet som kan antas ta hand om slantarna och prästen, flytande som en kork i vimlet. Målningen tycks mig emblematisk för utsattheten för inte minst flickor som präglat det 1900-tal som Ellen Key kallade "Barnets århundrade" och vars skuggsida konstnären såg 
     Vera Nilssons fångade människor och deras liv genom sin förmåga att gestalta blickar och rörelser. Barnen är inga schabloner, utan individer som försöker begripa vad livet innebär. I porträtten "Svart man" och av Anna Casparssons familj förmedlas det man kan kalla mognad. Det finns hopp, men inte utan kamp.

Den som vänder blicken mot Amelins "Nitaren" vid verktyget som hotar hans hörsel, eller "Textilarbeterskan", dammblek i slamret, kan avfärda dem som kommunistpropaganda. Men så enkelt är det inte. Även om han målade arbetets hjältar, anar man vad de offrade.
    Riktningen pekade mot Folkhemmet. När Amelin gick först i demonstrationståget för Spaniens sak, tycktes många av göteborgskoloristernas människor vara på semester, medan stockholmare som Eric Hallström studerade dem mer på håll som brickor i urbaniseringens spel.
    I "Växthuset" från 1943, beställd av Grängesbergsbolaget till arbetarnas matsal, vattnar en kvinna blommorna med fabriken i bakgrunden. Även om det tycks som en schablonbild, ville konstnären kanske ge en vision av det fortsatta samhällsbyggandet som väntade efter pågående världskrig. Kanske ville han i folkbildningens tid också påminna matsalens arbetare om att kultur är odling.

Vera Nilsson förstod sig inte på idyllen. En av hennes många engagemang gällde Afrikas frigörelse. Ibland – som i Cineraria – uttryckte hon pessimism och kluvenhet inför vad som är möjligt här i världen och i ett par motiv från Öland tycks världen kvida sent på jorden.

Gävle 2010-11-10 © Niels Hebert

Albin Amelin, "Textilarbeterskan" (vä)
Albin Amelin, "Kvinna mot Spanienaffisch"

Albin Amelin, "I växthuset"

Vera Nilsson, "Cineraria"

Vera Nilsson, "Öländskt landskap"