Med mörka ringar under ögonen och glasartad blick går de sju ynglingarna helt upp i sin uppgift. De är stöpta i samma form, liksom klonade, men deras sköra ansiktsuttryck får mig ändå att uppfatta dem som individer med egna känslor som sipprar fram genom den disciplinerade fasaden. Christian Pontus Anderssons laddar sina skulpturer med motsättningar.

De unga männens armar är stramt sträckta rakt ut åt sidorna, som flygplansvingar att upphäva tyngdlagen med. I plågad koncentration svävar de högt i tunna vajrar och bildar en geometrisk formation med riktning mot entrédörren och fasadens stora glasparti. Med stora uppsvullna huvudbonader, höga vita strumpor och handskar liknar de superhjältar med sina flerfunktionella dräkter, utnämnda till gudar, axlande sin börda. Figurernas utsatthet ökar genom att motionsanläggningens lokal har en sådan kylig färgsättning. Likt drillade sovjetiska elitgymnaster förmedlar de på samma gång beundran inför kroppslig fulländning som kritik mot idrottens ibland omänskliga kroppskultur.