Eve Aschheims målningar och teckningar är som grafiska blad. Det är bilder som inbjuder till en "close look", något man med fördel sätter näsan tätt inpå.
De är små till formatet, utan ramar och störande signaturer. Först här, på riktigt nära håll, framträder det mest väsentliga: processen, ändringarna på vägen, nyanserna, övermålningarna.
Bilder som på lite håll ser i stort sett helt vita ut, utan struktur, visar sig innefatta en kaskad av färger: rött, gult, grönt och, allra mest, blått. Det monokroma är inte längre monokromt, penseldragen, och dragen med palettkniven, ger kropp och liv åt strecken och de geometriska formerna.
Konstnären knyter an till en måleritradition som förknippas med modernismen. Spåren av alla försök under resans gång utgör själva fundamentet för den färdiga bilden. Inget vore mer fel än att betrakta de motstridiga besluten som en rad misslyckanden, som om målet för färden vore givet och allt som inte pekade i en och samma riktning skulle trollas bort, göras ogjort. Det på förhand bestämda målet finns inte i Aschheims konst. Hennes teckningar på mylarfilm antyder en öppen och samtidigt orealiserbar arkitektur.
|
|
Galleri Magnus Åklundh har visat Eve Aschheim en gång tidigare, i övrigt har konstnären haft en mycket begränsad plats på den svenska konstscenen. Hon är utbildad och främst verksam i USA där hon också är född. Ateljén finns i New York med utsikt över den väldiga Hudsonfloden. På en del av hennes tidigare bilder framträder tydligt spåren av en flods guppande vattenyta.
Dragen av tidigmodernistiska abstrakta färg- och formexperiment, säg en Malevitj eller en Mondrian, kommer först med tiden, kanske som en omedveten inspiration genom bilder som upprepade gånger letat sig in på näthinnan. Successivt löses trådarna till figurationen upp i en ”Glass sky” eller en ”Floating world” där bilden av naturen glider in i en likaledes livfull, men mycket mer självgående, geometri.
Vid några få tillfällen bryts det ljusa gallerirummet av med bilder där mörka eller starka färger helt och fullt blottläggs. Det annars så behagfullt melankoliska förbyts i ett skarpt hojtande från en färg som vill ut i det fria. Lite av nyansrikedomen går förlorad, något tappas bort för en mer samtida kompromisslös beslutsamhet.
Malmö 2010-04-28 © Martin Hägg |
