I introduktionstexten citeras en rad av Eyvind Johnson, där han betonar varje människas "särskildhet". Citatet är ovanligt passande för den aktuella utställningen; de fem som presenteras är mänskligt särskilda, men med en påtaglig snarlikhet i konstnärlig integritet samt attityd.

Ett hommage till Pierre Olofsson (1921-1996) inleder i de första rummen, där framför allt de skulpturala verken fortfarande har behållit sin konstnärliga auktoritet. Olofsson är den kanske mest tidstypiske av 1947 års män, och som sådan naturligtvis konsthistoriskt intressant. Vi bjuds på en tidsresa från mitten av fyrtiotalet till nittiotalet senare del.

Curt Asker är en person som ständigt utvecklar och förfinar sitt konstnärskap. Här överraskas jag av den poetiska fotografiken, en teknik som vid okänsligt användande tenderar att bli väl kylig. Men inte hos Asker, med varlig hand låter han fotot och de organiska penseldragen dynamiskt interagera.

Pi Erikssons fria lek med linje, färg och rytm kan påminna något om Askers, men med mer dramatiska kast mellan divergerande uttryck. Även här är grundtonen poetisk och sökande, på ett sätt som skapar en njutbar osäkerhetskänsla. Man vet inte vad som väntar i nästa målning, kanske broderi som i "Vaktpost"