Längst in i konsthallen blottande blicken ut mot Värtahamnen sitter Ramses eller Tåbb begrundande sitt öde här på jorden – sin väntan och längtan någon annanstans. ”Ramsa” heter Bianca Maria Barmens verk med den sittande pojkfiguren. Hans svagt uppdragna axlar är i spänning, men handflatorna vilar lätt insjukna och evighetsmjukt mot låren. Den inåtvände eller vaksamme omgärdas av knoppande spelpjäser som placerar berättelsen på brädet.
      Skulpturgruppen övervakas av Håkan Bengtssons målningar som likt stiliserade andetag gungar andedräkten mellan rummets väggar. På vänster sida gapar rödkritans rektangel som en glupsk käft mot det sammandragna andetagets knappt flämtande tungspets mittöver.

Den väntande eller avvaktande åtbörden återkommer genomgående. Håkan Bengtssons galler av tunna myllrande linjer av olika tjocklekar skapar rum för eftertanke. Bianca Maria Barmen låter sin lätt gläfsande bronsjycke minnas olyckan på bästa mattan med snodden fäst mellan brottsplatsen och förövaren.
      Oskiljaktiga och oförenliga möts Barmens och Bengtssons manifestationer av reflektion och längtan. Det är inte första gången som de utsätter sig för eller förenas i varandras motsatser. Rubriken ”Hare linje” är densamma som på Dunkers kulturhus i Helsingborg för ett par år sedan. Bengtssons krittorra, blyertsgrå oregerligt ordnade ytor och Barmens handsvettsnötta gipsytor verkar egendomligt förlösande.