Magnus Bärtås utställning på Gävle konstcentrum cirklar kring berättandet i konsten. Utställningens fem videoverk är också en del av hans doktorsavhandling i konstnärlig forskning vid Valand i våras. Både utställning och avhandling har titeln "You told me".
Magnus Bärtås tar starkt ställning för en berättande konst, men inte främst för teorins skull, utan för att han vill berätta om livsöden och om hur människor involveras i oöverskådliga skeden.
Tre av filmerna är biografier. Magnus Bärtås söker upp personer han träffat tidigare och får dem att agera sig själva efter ett manus han skrivit på basis av sina minnen. Det är inte fråga om dokumentär, utan fritt svävande berättelser med tydliga gränszoner mellan berättare, berättelse och personen i fråga.
I en av filmerna möter vi Zagrebkonstnären Zdenko Buzek, som bor med sin mamma, är duktig på att trä på nålar, känner en man som kan stoppa in hela handen i munnen, gillar att klaga på saker och vill göra en utställning kallad ”What the fuck is going on?”. I de två andra filmerna får vi möta Eva Quintas i Montreal, som i filmen agerar sina misslyckade försök i Spanien att få kontakt med sin släkt, respektive Dimitris Houliarakis, poet i Aten som skrivit om hur ett helt fotbollslag omkom i en flygkrasch.
|
|
Bärtås söker i de två längre filmerna, videoessäerna, upp människor, platser och spåren av andras verk. I ”Kumiko, Johnnie Walker and the Cute” är en utgångspunkt den franske filmaren Chris Markers ”Mysteriet Kumiko”, när han i samband med OS 1964 mer eller mindre i smyg filmade henne på Tokyos gator. Bärtås fann Kumiko i Paris och ställde frågor med ursprung i Markers film. I filmen uppträder också den bullrige Johnnie Walker, Tokyos storfixare och som hatar den japanska svagheten för det gulliga (The Cute), som blir essäns tredje ämne.
Historien om Nordkoreas kidnappning av den sydkoreanska skådespelaren Choi Eun-hee till Nordkorea 1978 och hennes flykt tillbaka 1986 berättas i "Madame & Little Boy". I filmen ingår berättelsen om en nordkoreansk monsterfilm som kan tolkas som ett nordkoreanskt förebud om landets kärnvapenuppbyggnad. Kanske är det kombinationen av sympati för människorna och oron för hur de ska kunna överleva i en besynnerlig värld som ger filmerna nerv. Att återvända till texter, filmer och människor kan kännas som fastare mark, som att gå tillbaka i spelplanen och börja där.
Gävle 2010-09-01 © Niels Hebert |
