Ett samtal förutsätter minst två kontrahenter, ett språk likaså. Ett visuellt språk följer likartade strukturella regler som ett talat. För att använda samtida digital terminologi: språket har en codec*, och mottagaren måste ha motsvarande codec för att kunna avkoda meddelandet.

Hans Ragnar Berntsons visuella kod har sina rötter i en stram analytisk modernism, någonstans mellan Sixten Lundbohms arkaiska klassicism och den rytmiska formbehandlingen hos Lage Lindell eller Bror Marklund. Men rötterna är en sak, grenarna och lövverket en annan.
    Berntson tillför en massiv tyngd samt en känsla av melankoli till denna välbekanta formvärld. Hans vibrerande svarta och grå toner, hans mollackord, bär signumets entydighet. Samtidigt är linjespelet i de nästan upplösta teckningarna musikaliskt flödande. Accenterna finns där, i teckningarna såväl som i målningarna: den plötsliga svärtan som markerar taktslaget, den ljusa högdagern som kvittrar oktavhögre, samt de vibrerande mellantonerna - de som bär berättelserna vidare.

I målningen "Strimma" finns en mental vertikalitet, om man får uttrycka det så. En trappa (eller ett antal isflak) som i förgrunden leder in i bilden, byter vid horisonten skepnad och riktning. Man kan med blicken följa hela vandringen, flakhoppningen, bort till strimman av ljus vid horisonten. Väl där bär det uppför, trappstegen får en immateriell karaktär, blir eteriska.