På galleri Aveny möter jag Bo Ljungs virrvarr, mestadels bestående av prylar, kaotiskt inslängda i bildrummet. Utan direkt inbördes relation tar de plats, och bjuder in ögat på en hisnande resa. Allt gestaltat med en färg som vill bli till ljus och som också blir det ibland.
    I målningen ”Centrifugalteater” faller bitarna på plats och plötsligt befinner man sig i orkanens öga. Det är virvlande och stilla på samma gång.

Nina Bondesons utställning ”Hälsa & Friluftsliv” på Galleri 1 levererar också ett kaotiskt virrvarr men då gäller det ett mentalt dito.
    Bondesons bildvärld är mycket annorlunda, inte bara än Bo Ljungs utan skiljer sig från det mesta. Visst kan man säga att det finns ett släktskap med Hill och Josephson efter det att de klivit över tröskeln in i sjukdomens? och klarsynthetens? landskap. Henry Darger, Dick Bengtsson, Franco Leidi, Leif Elggren och Vera Nilsson (vars barnporträtt är både ömsinta och groteska på samma gång) pekar i ungefär samma riktning. De vill alla med sin konst peta i öppna sår, utan att väja för det ”fula” eller förbjudna, för att man vill berätta, tror jag, om det smärtsamma och det vackra i att vara människa.

När Bondeson ömsint målar och broderar nutidsmänniskor med sina attribut, som vore de från Uccellos 1400-tals hand, sätts tiden ur spel.
     Att följa dessa existensers fumliga försök att kommunicera, ofta via slangar och trattar, talar ångest, unken svettlukt och begär. Det är gulnat, skitigt och äkta.
     Bildflödet verkar outtömligt men för att ytterligare öka komplexiteten och trycket i bilderna tillför Bondeson textrader (eller börjar det i textraderna?), inte för att beskriva vad vi ser utan som poetiska tillägg som lever sitt egenliv. På målningen "Hölderlins jacka" läser jag:

”I en dröm om detta livet, som detta livet är, lånade jag Hölderlins jacka. Det gjorde mig inte till Hölderlin, men jag kände av rörelsen som pendlande roterade & vibrerade mellan tanke & möjlighet & förslag på fler omöjliga – tankar. Varför skulle jag bli Hölderlin? Inte ens Hölderlin var väl Hölderlin & jag har aldrig fått klart för mig om en verkligen besitter det som krävs för att en ska anses vara en annan." 

Associationer och tankar far runt i skallen när jag lämnar galleriet och möter stans eftermiddagspuls. Efter tio minuter i detta brus får jag lust att återvända till människorna i Nina Bondesons fabulerande konst.    

Göteborg 2010-09-22 © Yngve Brothén