Som metafor för tankens form, den okuvade, framstår grenverket i "Wild Tree" som både burleskt och poetiskt. Ett träd växer fram ur huvudet på kvinnan, samtidigt som resten av bilden är närmast övernormal. En pose, ett fruset ögonblick, ett framtvingat leende och så detta osynliga men ändå fullständigt avslöjande tankemonster, likt ett renhorn som löpt amok.

I Vanna Bowles verk av funna fotografier, utvalda och transformerade, kastas man handlöst mellan det estetiska och det utomestetiska. Precis som surrealisterna önskar hon utmana "den goda smaken" för att söka sig tillbaka till källan, till tankens urform. I det hypnagoga tillståndet skapas de självklaraste synbilderna, det är där allt får sin förklaring. Inget framstår som absurt eller opassande och inga estetiska hänsyn tas. I vakenheten däremot samlas den goda smakens kuskar, de hämmande och normerande - bildgeneralerna.

"Fri som en insekt skall människan flyga" skrev författaren B. Traven. Inte som en fågel, nej, som en insekt: en slända, en fluga, en skalbagge - estetiken kraschlandar med ett njutbart brak.
     Vanna Bowles närmar sig synbilderna från ett likartat håll. Visserligen använder hon återkommande papegojan som en allegori för "guden", "den allvetande", men som sådan framstår den mest som oskyldigt drabbad och sorgligt ovetande. I övriga bildvandringar mellan verkligheten (2D) och drömsyner (3D) är det istället den omvända estetiken som brukas - skönheten som tanke snarare än som ting.