Henrik Dahlströms bilder måste ses i verkligheten. Varje form av reproduktion riskerar att förminska dem. Till en del har det med hängningen att göra. På Galleri Magnus Åklundh är flera av bilderna så lågt placerade att de nästan touchar golvet.

Ett av motiven verkar föreställa ett grönfärgat, tvåbent, monster – stirrandes på mig precis i ögonhöjd. Mötet mellan bild och besökare är ovanligt konkret.
     Vid närmare titt är ”det gröna djuret” uppbyggt av uppförstorade krökta fingrar, djurets ögon är egentligen naglar, de två benen är pekfingrar. Över huvud taget är fingrar och andra kroppsdelar ett vanligt inslag i Henrik Dahlströms bilder. Alla krökta fingrar formas till symboler, en slags urbilder eller ikoner. I en annan målning har de krökta fingrarna skapat bilden av ett prydnadsföremål eller möjligen av två ormliknande figurer vända mot varandra, allt i nära kontakt med galleriets golvyta och därmed betraktaren.
     Detta uttryck för majestätisk tyngd, ofta symmetriskt ordnat, för tankarna till bilder som inte så sällan understödde några av jordens äldsta riken: Egypten, Assyrien, Persien… 

Men Dahlströms konst framträder även på ett annat sätt. I en Jackson Pollock-artat expressionistisk drip-painting i rött och blått har konstnären sparat ut silhuetten av sin egen hand. I en annan bild har den

vita kvadraten lämnats orörd bortsett från en extremt pastost målad hand, som också är en banan, i bildens absoluta mitt.

De senare målningarna skulle kunna placera Dahlstöm i facket för de expressionistiska, spontant utlevande, konstnärerna. Inget kunde vara mer fel. Dahlströms bilder andas även här ett gott mått av magi, makt, ritual och kraftfullhet. Den utsparade handen var populär hos grottmänniskan, i det som vi känner som den allra tidigaste formen av konstnärligt uttryck.

I en nyligen gjord intervju av författaren Clemens Altgård framstår Henrik Dahlströms hela arbetsprocess, från idé till färdigt verk, som en ritual. Det som tar tid är inte målandet utan skissandet och tänkandet. Om bilden sedan inte blir bra är det inte bara att stryka på vit färg över allt och börja om på nytt, vilket antagligen många andra konstnärer skulle ha gjort. Istället kasseras hela duken – på vägen har misslyckandet satt sig ända in i dukens fibrer.
     Henrik Dahlström gör det inte lätt för sig, produktionen begränsas till runt sex bilder årligen. Begreppet besatthet kommer för mig, nej kanske snarare en kompromisslös hängivenhet.

Malmö 2010-02-10 © Martin Hägg