Marcus Eek (f. 1968) är en av flera unga svenska konstnärer som funnit en kreativ fristad i den tyska metropolen Berlin. Om flytten i hans fall berott på stadens omvittnat gynnsamma klimat för målare skall jag låta vara osagt. Klart är emellertid att han ofta visar prov på konstnärliga lösningar man alltmer sällan ser i Sverige. Stilbrotten och fascinationen över olika måleriska blandformer har han gemensamt med sina svenska målande generationskamrater, däremot är bruket av tachistisk målarteknik relativt sällsynt bland dem. Man får söka sig tillbaka till det franska femtiotalet och den abstrakta expressionismen för att härleda släktskapet.

Men Eek kan knappast kallas abstrakt ur ett strikt språkligt hänseende; hans förlagor är oftast hämtade ur naturen och de behåller alltid närheten till densamma. Denna gång är det företrädesvis växternas eruptiva former och blommornas färgackord som är källan till inspiration. Likt en kinesisk tuschmålare varierar Eek följsamt sin penselföring, allt för att skilja essensen från förlagans förföriska yta. Flödet i den förtunnade färgen kontrasteras med palettknivens oljefeta svep och kolets knastriga torrhet.
     Resultatet har rytmisk spänst, men för att inte de tachistiska angreppen skall bli alltför spasmodiska krävs stor precision. Eek har oftast denna, men stundtals saknar jag ändå något: spåren av processen, de oundvikliga misstagen, riktningsbytena - och kanske också djupet. Seendets värde riskerar att förtingligas om handens autonoma rörelser övervärderas. Här framstår Eek ibland som kanske något för driven för sitt eget bästa. I utställningskatalogen "Marcus Eek/Paintings" finns däremot ett antal exempel på överraskande och dramatiska lösningar, ofta i form av stilbrott, vilka kullkastar den alltför vanemässiga metaforiken.

Stockholm 2010-09-15 © Leif Mattsson