 |
"Barockfesten", 2000, gobeläng, 3x3 m © Annika Ekdahl |
Detalj ur "Definitely Gold" |
Barockfesten är utställningens rubrik. En kraftfull, måleriskt sinnlig färgskala, en myllrande överlastad detaljrikedom och en episk bredd lockar betraktaren innanför vävarnas bårder. Rubriken anspelar både på motivet festen och den tidsepok vars gigantiska gobelänger för drygt tio år sedan inspirerade Annika Ekdahl att gå upp i format. För i likhet med 1600-talets textilier inhägnas dessa magnifika scener av inte sällan dubbla ornamentbårder. I bårderna upprepas eller förstoras berättelsens detaljer, där prunkar blommor och ornament, och det var i en sådan bård som guldtråden första gången gjorde entré i Annika Ekdahls fullödiga kolorit.
Väl inne i väven känner vi igen scener från vår egen tid, trädgårdsfester med familj och vänner, resminnen med förbiilande intryck, fångade av kameran. Mycket riktigt använder Annika Ekdahl ett collage av fotografier som bearbetas i dator och som bildar grunden till en noggrann skiss.
Människan har länge stått i centrum i denna bildvärld, tidigare reducerad och stiliserad, i dag nästintill lik en detalj bland andra trots individuella drag och karaktärer. Detaljrikedomen har för konstnären varit en både visuell och teoretisk utmaning: att hitta fram till den gräns där bildens berättelse, komposition och teknikens strikthet ännu håller samman.
Historisk kunskap och personliga minnen flätas samman. Senmedeltida textiliers högtidliga symmetri och mystik förvandlas till iakttagelser i vår egen samtid. Enhörningen, katten, kaninen, rådjuret och fåglarna bildar ett menageri med flera innehållsliga bottnar. Även infällda små speglar, rosor eller floristranunkler bär på symbolisk och konsthistorisk barlast. Samtidigt refererar de till konstnärens egna samlingar av leksaker och dagboksanteckningar från flickåren. Allt detta svävar i väven Definitely Gold som i en dröm runtomkring det bevarade minnet av en kvinna, fotograferad i Shanghai, ett halvt bortvänt ansikte iklädd en guldskimrande cape.
 |
Detalj ur "Definitely Gold"
|
"Definitely Gold", 2008, gobeläng 3x3 m © Annika Ekdahl |
Annika Ekdahl intar en speciell ställning mellan traditionalister och förnyare. Trots att hon söker näring i äldre textiltradition återupplivar hennes vävar en del av 1960- och 1970-talens svenska textilkonst. Där fanns den realistiska traditionen, viljan att ofta politiskt laddat berätta om omvärlden tillsammans med det medvetna förvaltande förhållningssättet till gammal hantverkstradition. Hennes lärare var ju Hans Krondahl. Jag ser Hanna Ryggen, Helena Hernmarck, Elisabet Hasselberg-Olsson bland andra som förankringar bakåt i tiden.
Men även i förhållande till denna tradition söker Annika Ekdahl korsa uppdragna gränser. Här är det inte ”snabba ryck” som gäller, det tar åratal att väva en utställningskollektion. Hon anknyter till textila trender i samtiden utan att lämna referenserna bakåt i tiden. Färgen är hennes styrka. Hon söker stark dramatik och, för att använda hennes egna ord, kitschig dekorativitet. Omkastningen mellan explosivt ljus och sammetslent mörker minner om Caravaggio eller Rembrandt. En rosa helhetston med mängder av skiftningar erinrar om bonnardskt behag och skönhetslängtan.
Nyansrikedomen möjliggörs av ett medvetet materialval och arbetssätt, egenhändigt färgat garn med kraftig ullkaraktär genom ständigt tre sammanflätade trådar, mängder med inplockade inslag och ett inspirerat intuitivt flöde i arbetsprocessen, där skissen huvudsakligen fungerar som orienteringskarta.
Återhållsamhet och reduktion är hos henne inga honnörsord längre. På nära håll erinrar de stora vävarna med sin collageteknik och sina animationer i förarbete om digitala bilder. Inslagen blir till pixlar – och det gäller att backa i rummet för att få detaljerna på plats. Inga inslag av lin eller silke lättar upp eller förtydligar närbilden.
Vi kan gå på upptäcktsfärd i gobelängen ”Parkteatern”. I ett myller bär alla människor olika huvudbonader och djur gömmer sig i gräs och lövverk. Teatersällskapet i parken består av nära femtio personer i konstnärens bekantskapskrets. Det informella umgänget skimrar i ett rosa ljus. Detaljerna är överväldigande, kompositionen är på väg att rämna. Det är här Annika Ekdahls experiment sätts på prov när hon undersöker var den gränsen går då bildväven inte längre tål några fler detaljer? Tekniken kanske tål alla dessa enskildheter men resultatet, estetiskt och visuellt, blir lidande av att de är för många.
Att väva framstår inför Annika Ekdahl gobelänger som en besvärjelse mot tidens gång. Inslag följs av inslag i textil, på samma vis som ord följs av ord i en text. Liv och död står på spel men vi får ett andrum. Ibland som i ett paradis. I den kommande serien kring verdurer, barockens växtlandskap med blommor, blad och enstaka djur, står existensens grunder i fokus.
Västerås 2010-04-20 © Kristina Mezei
Västerås konstmuseum | Omkonsts startsida |
