Det inres mystik och lockelse med kojor, håligheter, skrymslen, tillflykter – Cecila Elde utforskar, i det måleri hon visar på Enköpings konsthall, barnets strategier och fantasins möjligheter i en bister värld. I en tid då många talar om kreativitet, kan fantasi skapa osäkerhet. Fantasier kan låta lite yvigt, rent av barnsligt.
     Risken är att vi underskattar kraften i drömmar, myter och sagor om fantasin får vika för en mer resultatorienterad kreativitet. När Cecilia Elde målar en till synes ogenomtränglig skog, kan förvirring uppstå. Varför finns det lampor mellan träden? Hur kan grankottar och orkidéer växa i samma skog? Säg det! Antagligen för att Cecilia Elde prövar barnets upptäckter av att det finns skogar inte bara i den fysiska världen. Ogenomträngligheten i hennes skogar kan man rå på. Ser man efter finns en stig och ett gömsle i ”Elsas bo, mellan hemma och borta”. Allt beror mer på en själv och vad man minns, än på besvärliga grenverk.

Cecilia Eldes måleri har stor spännvidd. Hon lånar gärna ur konsthistorien, diskret. I en annan rekonstruktion av barnets värld – ”En trädgård i en trädgård” – tycker man sig se Albrecht Dürer i klippans form. Och blommorna, växer de inte någon annanstans också? Den målningen, liksom ”Vädermaskinen”, har som centralt motiv det japanska bonsaiarrangemanget, och gestaltar landskapet som berättelse, inte som modell för kontroll. Världen tappar inte sin magi. Den är helt enkelt här, åtminstone en stund och i ett sammanhang.