I mötet mellan det till synes oförenliga kan ibland nya intressanta hybridformer uppstå. Så är fallet när Urban Engströms handbyggda motorcykelskulpturer får interagera med Karin Ögrens röd-svart-ockra-färgade planetmålningar. Aldrig tidigare har jag upplevt så tydlig ljudlikhet i hennes bilder. Som en färgens och formens onomatopoetiska härmlek. Och motorcyklarnas hjul, nav och lyktor skapar cirkel-ekon för de återkommande planetformerna.

Man behöver knappast vara motorcykelfrälst för att uppskatta Engströms blasfemiska och allvars-ironiska MC-skulpturer, vilka sammanfogats av skrot och ratade mekaniska delar. De kan liknas vid en kakofoniorkester vars medlemmar paradoxalt nog spelar samma melodi. "Death Rattle" (dödsrossling) heter den ena skulpturen och på kedjeskyddet kan man läsa "Glory Death". Den här cykeln är således tänkt för en man med attityd, förmodligen i ohälsosam mängd. Och den präglade metallsadeln med orientalisk ornamentik placerar honom i en kultursfär där manlighet är en dygd och döden en kosmetisk detalj.

I den inre avdelningen presenterar Karin Ögren en serie av sju kvadratiska målningar, alla med en anknytning till planeter och intergalaktiska system. Även Ögren påvisar en viss distans, men inte på ett lika dramatiskt sätt som Engström. Här finns en tystnad, endast avbruten av de mörka himlarnas bakgrundsbrus, samt en kalkylerad beräkning av ytornas indelning. Den konstruktiva svalkan är som balsam för de avgasrörssvedda tankar Engströms skulpturer lämnar efter sig. Men även Ögrens målningar är till viss del blasfemiska: trots den höjda blicken ryms där inga framtidsvänliga utfästelser eller förklaringar - endast en outsinlig fascination över det stora undret.

Torshälla 2010-06-21 © Leif Mattsson