Loppisar och andrahandsbutiker har länge varit närvarande i konsten, men ursprunget från den bättre loppishyllan har sällan redovisats så öppet som under de senaste åren, och aldrig förr har tillämpningen gett en så sammansatt bild av det begagnade som fenomen. Hos konstnärer som Michael Johansson och Martin Wickström får jag ofta känslan av att det är Myrornas sortiment rakt av som raffineras. Nya betydelser framträder när det förflutna placeras i ett industriellt kretslopp. Det handlar om föremål och prylar, men dockså om en socionomisk, ekonomisk och ekologisk process.

Visst finns det en relation mellan tingen i Eva Maria Erns gouache och blyertsbilder i sviten ”Mamsellen och bilderna” (inspirerad av naivisten Josabeth Sjöberg), men det råder en förbryllande brist på möten och personligheter. Föremålens samexistens liknar den som uppstod mellan dem i 1600-talets kabinettsskåp; de existerar där sida vid sida för att samlaren tyckte att de var för sig representerade en utvald del av världen. Eller för att det behövdes Conversation Pieces. Värdehierarkier och rangordningar som tillför en inbördes dynamik verkar saknas. Människoavbildning eller fingerborg spelar ingen roll. Allt kommer från samma hylla i andrahandsbutiken.

I verket ”syn” fungerar det mycket bra: en uggla med långa Barbieben framför en fond av flera Alice i Underlandet som dricker te. Men när en dildo, en fjäder och en schweizisk armékniv står lutad mot en fond av leopardskinn tycker jag nog att det nivellerade loppisspråket känns lite otillräckligt.