Välj din Flodman-figur och jag skall säga dig vem du är. Utmaningen är frestande när man vandrar runt det uppdukade bordet och ser hur besökarna förtjust pekar ut sina favoriter för varandra. Fnissen och skratten är många.

Ready mades har sedan det introducerades av Duchamp nått konstnärlig högstatusnivå. Och visst är det fortfarande lika fascinerande att beskåda vad som sker när ett objekt förskjuts ur sitt naturliga sammanhang; det otänkbara blir tänkbart, ja till och med trovärdigt.
     I Flodmans fall består de förskjutna objekten av strandfynd: trasiga lek- och prydnadssaker som sammanfogats till ett slags bastarder. Efter monteringen har de sedan gjutits i keramik och glaseras i högblanka signalfärger. I vissa fall väljer Flodman att återskapa tingen i den mer subtila alabastern, ett sensuellt material vars yta kan påminna om människohud. I dessa finns otvetydigt en likhet med klassisk skulptur, vilket ser ut som en tanke då verken presenteras i Tengbomhallen med sina manshöga gipskopior av renässansstatyer.

Det aparta, det absurda och det abnorma har en häpnadsväckande kreativ potential - en mentalt hisnande effekt, som om bråddjupet öppnade sig. Flodmans bastardformer, eller missanpassade androider, har också flera kusiner på dagens konstscen. Helena Mutanen, Eva Jacobson och Kerstin Hansson är några exempel på konstnärer som insett dynamiken i denna verklighetsupplösande mutationsteknik. Men Lena Flodman har ändå funnit en väl avskild nisch, både tekniskt och tematiskt, som knappast låter sig förväxlas med någon annans. Hennes kluriga och ofta erotiskt färgade humor svävar befriat, kluckande över hela presentationen.

Stockholm 2010-11-10 © Leif Mattsson