Axel Fridell (1894-1935) förknippas ofta enbart med bilden "Mr Simmons", kallad "Tidningsläsaren". Men detta är olyckligt, vilket också poängteras i utställningstexten, då konstnärskapet rymmer så mycket mer. På Thielska Galleriet presenteras, parallellt med många av de grafiska bladen, även ett antal av Fridells finstämda målningar. Några av dessa ingår numera som en del i vår svenska konstkanon, då som företrädare för 1920-talets nysaklighet. Två exempel på utställningen är de mjuka och valörrika målningarna föreställande systersonen Åke.

Fridells korta konstnärsbana (han blev endast fyrtio år) var knappast rak och okomplicerad. Visserligen blev han tidigt betraktad som en av Sveriges mer lovande grafiker, väl i nivå med den unge Anders Zorn. Men efter endast tre år på Konstakademien blev han relegerad för "försumlighet i studierna" (tillsammans med Bertil Bull Hedlund). Han höll sig dock kvar vid Etsarskolan och kunde, med stöd från den omtyckte läraren Axel Tallberg fortsätta sina grafiska experiment, om än något i lönndom.
     Denna hans experimentlusta, och hans oförmåga (ovilja?) att åstadkomma kommersiellt lönsamma upplagor försatte honom ofta i prekära ekonomiska situationer. Under perioder levde han i djup fattigdom, vilken han i och för sig inte var ensam om bland konstnärerna under det tidiga 1900-talet.

På Thielska Galleriet presenteras flera exempel på Fridells sällsynta tekniska skicklighet som grafiker. Detta gäller både landskaps- och människoskildringarna. Men det är i de senare han når de högsta konstnärliga nivåerna, anser jag, och främst då i "skisserna" där han lämnar stora delar av plåten orörd (eller också helt svart). Om landskapen tycks påverkade av läraren och anglofilen Tallbergs konstsyn (Whistler t.ex.) så är porträtten drabbande på ett närmast rembrandtskt vis. Där finns en koncentration på det mest väsentliga - ansiktena, ögonen, blicken - och ofta ett påtagligt ointresse för miljöbeskrivningen. Detta gäller naturligtvis inte "Mr Simmons", men så är den heller ingen studie utan snarare ett exempel på ett avancerat kompositionellt experimenterande.

Fridells ritstift var vasst och oresonligt, det vittnar mängder av ofta självbiografiska karikatyrteckningar om. De fungerade som ett slags dagboksanteckningar i all sin dräpande självironi.
     Men i måleriet var tonen en annan, ofta mjuk, lågmäld och full av koloristiska valörer. Man förvånas knappast över det tydliga intresset för Hammershöi, men även den talangfulla vännen och studiekamraten David Tägtström bör ha haft ett visst inflytande. I slutet av 1910-talet och början av 1920-talet umgicks Fridell dessutom en hel del med Torsten Palm och Axel Nilsson med flera av Smedsuddsmålarna. I verken från denna tid kan man spåra en tydlig influens från den naivism som präglade konstnärsgruppen, exempelvis i "Självporträtt med lilja". Där finns inget spår av de grafiska bladens flyhänthet, men väl en dos av av den unge Hilding Linnqvists särpräglade och mjukt fördrivna färgskala (en av Smedsuddsmålarna).
     Att Thielska Galleriet valt att presentera ett så generöst antal målningar av denne "grafiker" kan man bara buga och tacka för. Axel Fridell är som sagt så mycket mer än bara tekniskt talangfull, han är en av våra mer lyhörda och träffsäkra personskildrare.

Stockholm 2010-06-09 © Leif Mattsson

"Åke I", troligen 1924
olja på pannå, 46x 37,5 cm © Axel Fridell

"Självporträtt i sportmössa", 1927, torrnål
© Axel Fridell

"Interiör med två dockor", 1923-24, olja på pannå 41x32,9 cm © Axel Fridell